Klockan är sex och jag sitter på tåget på väg hem till Lund. Jag har varit i Varberg och hållit en utbildning om självskadebeteende - så här 3 ½ timmar senare är jag mör men glad. Det var för några månader sedan som region Halland tog kontakt med anledning av att de ville arrangera en heldagsutbildning inom ramen för deras satsning på baspersonal. Under förmiddagen skulle ätstörningsenheten hålla i ett pass om om just ätstörningar, och till eftermiddagen önskade de att jag skulle komma och tala självskadebeteende. Totalt ska 400 personer inom landsting och kommun i Region Halland få lära sig mer om självskadebeteende och ätstörningar - det är häftigt!
Jag tycker verkligen mycket om att föreläsa, och talar ofta på folkhögskolor, högskola, vuxenutbildning eller inom kyrkans verksamhet. Men få saker gör mig så glad som när vården inser sina kunskapsluckor och uttrycker en önskan om att lära sig mer. Att man dessutom väljer att satsa på baspersonal, det vill säga de som har lägst utbildning och träffar patienterna mest - är en extra guldstjärna. Och när jag väl är på plats och har 100 tända ljus framför mig så känner jag mig verkligen priviligerad. Trots att de suttit och lyssnat en hel förmiddag i en het sal med gräsligt dålig ventilation, och trots att ingen av dem är vana vid att sitta på föreläsningar, orkar de genom hela dagen. Dessutom ställer de intresserade, välformulerade frågor och reflektioner som gör det så uppenbart varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte förändra deras organisationer, ekonomiska resurser eller behandlingsverksamhet, men jag kan så ett frö. Erbjuda en tankeställare. Jag tror nämligen det gör skillnad, och det är en ynnest.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, ätstörningar, Varberg, Halmstad, Region halland, Baspersonal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar