Det pågår ett antal rättsprocesser som gäller patienter som vårdas för självskadebeteende på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Sex varningar har delats ut till läkare vid kliniken, för att de bland annat använt tvångshandskar på patienter med självskadebeteende, och isolerat dem på otillräckliga eller olagliga grunder. En av dessa varningar har överklagats till förvaltningsrätten i Stockholm som för en vecka sedan meddelade dom. Glädjande så till vida att Förvaltningsrätten fastställer den varning som HSAN fastslagit och konstaterar bland annat följande:
“När det gäller användningen av låsta handskar – skyddshandskar – är detta inte en tillåten åtgärd inom vården. Sådana får alltså inte användas. [...] Det kan enligt förvaltningsrättens mening inte finnas eller ha funnits något egentligt utrymme för personal inom vården som getts befogenhet och förtroendet att besluta om tvångsåtgärder att hävda en annan tolkning.”
Och:
“Förvaltningsrätten finner det vidare klarlagt att handskarna har använts som ett led i vård och behandling och även förvaltningsrätten får i likhet med [HSAN] genom dokumentationen – tex. de föreliggande “kontrakten” – intrycket att handskarna har använts som repressiv åtgärd.”
 |
| Prototyp av olagliga tvångs- handskar och tvångshjälm |
Det här är ytterligare ett beslut som läggs till raden av dem som styrker det vi beskriver i Slutstation rättspsyk. Nu har HSAN, Socialstyrelsen och Förvaltningsrätten alla konstaterat att läkarna har använt olagliga tvångsåtgärder i bestraffande syfte - något som under inga som helst omständigheter någonsin får förekomma. Ändå arbetar läkaren vars varning nu kvarstår, och alla hans kollegor som fattat liknande beslut, kvar som just läkare.
Varför rister inte detta om svensk sjukvård från grunderna? Varför blir det inte massiva kampanjer inom läkar- och sjuksköterskekåren för att stärka patientsäkerheten? Varför utreder inte Socialstyrelsen sig själv gång efter gång för att finna svar på varför denna olagliga vård kunde pågå i minst sex år framför deras ögon, utan att de grep in och gjorde sitt jobb? Varför vrålar inte mediesverige, varför ställs inte makthavare till svars, varför tvingas ingen att avgå, varför utkrävs inget ansvar - varför kan ingen ge tjejerna en offentlig ursäkt och upprättelse?
För att allt för få, egentligen, bryr sig.
/ Thérèse
Vill du läsa mer om det här arbetet och om boken Slutstation rättspsyk - besök bokbloggen här.
Vill du läsa mer om det här arbetet och om boken Slutstation rättspsyk - besök bokbloggen här.
Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, slutstation, förvaltningsrätt, läkare, makt, medicin
13 kommentarer:
Det är fruktansvärt att detta får så lite uppmärksamhet!! Varför reagerar inte läkarkåren eller övriga vård Sverige??!!
Håller med dig! Läser just boken och har erfarenheter som förälder av barns utsatthet och rättslöshet under tvångsvård och egen total maktlöshet inför inkompetens och tortyrliknande metoder som bältesläggning.
annika
Annika: Jag har stor respekt för att bältesläggning kan upplevas kränkande och som ett övergrepp av den enskilda individen. Skillnaden mellan bältesläggning och det som beskrivs i boken är att bältesläggning under vissa omständigheter är en tillåten åtgärd inom vården idag. Tvångshandskar och hjälmar är däremot totalförbjudet och får inte användas under några omständigheter. Isolering, som vi också berättar om i boken, får liksom bältesläggning användas under vissa omständigheter men får aldrig användas i bestraffningssyfte, vilket skett här. Patienter har tillbringat veckolånga perioder i kala celler utan egentlig orsak, och framför allt inte en orsak som motsvarar lagstiftningens krav. Att tvångsåtgärder har använts för att bestraffa patienter framgår av beslut från Socialstyrelsen, HSAN och nu också förvaltningsrätten. Det gör Sundsvallssituationen helt exceptionell - trots många års psykiatriengagemang har jag aldrig stött på något liknande.
Psykiatrin har många övergripande brister att kämpa med, men det som har hänt i Sundsvall är inte representativt för hur det i allmänhet ser ut. Däremot är det oerhört viktigt att reagera starkt över att något sådant här överhuvudtaget kunnat ske.
Sofia, jag upplevde ju hur min dotter blev bälteslagd i nästan 4 h och fick inte gå på toaletten och kissa,en skrattande vårdare undrade om hon kissat på sig och sen fick hon ligga i nedkissade byxor ( som jag fick hem i plastpåse) i timmar.
Hon blev också kallad hora en gång då hon hotade anmäla övergrepp; " Gör du det, det är ändå ingen som kommer att tro på dig för du är bara en liten hora". Anna hade OCD, få tog hänsyn till hennes tvång.
De övergrepp som beskrivs i boken, frekvent isolering, tvångshandskar och hjälmar gör mig mycket upprörd.
Här har jag jobbat med förskolebarn och familjer i 35 år och inte ett hårstrå får kränkas på deras huvuden, glasklara lagar som måste följas.
Hur kan en annan verksamhet få misshandla de som några år senare i livet mår sämst? Och inte lyssna på föräldrarna?!
Annika
Innan jag blev tvångsvårdad trodde jag på rättssäkerheten i landet, men den tron är sedan länge bortblåst. Och ingen bryr sig pga att övergreppen gäller "psykiskt sjuka". Man kunde ju hoppats att vi kunde lämnat 30talets syn på psykiatrin nångång..
Men ju fler som skruvar upp volymen, ju svårare blir det att ignorera.
Kämpa på!!
Alltså, det känns verkligen som att psykiatrin och rättspsykiatrin är en egen värld med egna regler. Som att de inte ingår i det svenska samhället. Lite som ett laglöst land. Där vårdare och läkare styr.
Och det gör mig så rädd, så förbannad, så ledsen och helt panikslagen. Är det verkligen såhär vi ska behandla våra medmänniskor som mår dåligt, som behöver vår hjälp? Är det det här vi förmedlar till våra barn och barnbarn, att det är helt rätt att förvägra en människa rätten till sin egen kropp - bara för att hen mår dåligt?
Nej, jag mår så sjukt dåligt över att vara människa när jag läser och tänker på att det är såhär.
Tack för att du skriver och uppmärksammar!
Ja, varför skriker inte mediesverige?
Skicka din blogg till samtliga svenska journalister, tidningar, tv, rubbet! Någongång måste det ju finnas någon journalist som fortfarande har ett hjärta kvar och kan se vilket scoop detta egentligen är.
Läkarna borde, allra minst, bli av med sin legitimation. Det är väl lite som när polisen utreder sig själva, alla håller varandra bakom ryggen.
Kanske reportrar inte är rätta vägen utan politiker istället? Eller EU eller amnesty för kränkande av mänskliga rättigheter.
Jag blir trött bara av att tänka på det. Ni gör det otroligt bra som orkar fortsätta kämpa mot denna mur av stängda ögon och öron.
Becca: Tack för ditt stöd och ditt engagemang! Det som får det att kännas så motigt är att vi verkligen har försökt allt. Vi har redan varit i kontakt med alla stora mediekanaler. Har samarbetat med några duktiga, engagerade journalister, men deras arbete fångas liksom inte upp. De gör ett inslag eller ett reportage (Kalla Fakta har ex uppmärksammat detta för ett par år sedan), men det blir inga ringar på vattnet. Inte en enda vårdgivare har vad jag kan minnas ställt sig upp offentligt och sagt: "Det är fullständigt oacceptabelt att detta har kunnat ske!". Ingen har tagit avstånd från läkarnas agerande, utan tyst håller man dem om ryggen och på så sätt legitimerar man vanvården.
Vi behöver samma debatt som exempelvis Carema-skandalen gav upphov till, eller Quick-skandalen som inte är en vårdskandal men en rättsrötehärva precis som detta. Men det tycks hopplöst svårt när det gäller psykiatri att få igång en debatt. Dessa kvinnor har helt uppenbart inte samma människovärde som andra, vilket är otroligt sorgligt att inse.
Politiker har vi också försökt med. Vi har skickat ett informationskompendium till hela riksdagen och även haft möte med Göran Hägglunds politiskt sakkunnige. Två personer i riksdagen svarade på vårt mejl och tackade för informationen - det är ungefär vad det lett till.
Vi har även kontaktat Amnestys jurist, som aldrig svarade på vårt mejl. Vi har även skickat en anmälan till FN:s antitortyrkommitté, som inte heller har svarat. Vidare har vi provat varje rättslig instans i Sverige, med vissa framgångar. Kliniken har kritiserats av Socialstyrelsen vid minst sex tillfällen för sin skeva syn på tvångsåtgärder, sex varningar har utdelats av HSAN och en av dem har nu även fastställts i förvaltningsrätten. Samtliga av dessa instanser är överens om att man har bedrivit en lagstridig vård och att det har funnits tydligt repressiva inslag. Men det finns en stark motvilja mot att skydda patienternas rätt till upprättelse och säker vård framför läkarnas rätt att utöva sitt yrke. Läkare har en oerhört stark ställning, och patienter en betydligt svagare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Ebba: Jag tror tyvärr det är för svårt att ta ställning i det här ärendet. Det är för få kvinnor det handlar om, och kanske finns det också en förhoppning att det bästa sättet att få slut på allt är att kväva det. Att inte tala om det, inte släppa fram det. Men visst är det hemskt.
Anonym/Annika: Av det du beskriver som din dotter var med om är det lätt att förstå att hon upplevde det oerhört kränkande. Det är ju ett stort problem när det handlar om vård och bemötande: det är i princip omöjligt att anmäla och få rätt, eftersom ord alltid står mot ord. Utan att på något sätt förminska dina eller din dotters upplevelser anser jag det ändå vara viktigt att skilja på åtgärder som upplevts som kränkande men som ändå haft lagstöd (som det du beskriver - bältesläggning är trots allt lagligt under vissa omständigheter), och åtgärder som både upplevts som kränkande och som dessutom är olagligt. Att under pågående tvångsvård utsättas för olagliga åtgärder är ett rättsövergrepp som är svårt att jämföra med någonting annat.
Varma tankar till dig.
Johanna: Tack för dina ord <3 Jag tror tyvärr det ligger allt för mycket sanning i det du skriver: psykiatrin är och har av tradition varit en sluten värld dit få har tillträde och som få kan granska. Det gör också att lagen tillämpas mer godtyckligt, och kanske också att jurister har svårare att "känna sig hemma" på psykiatrins område som så länge varit läkarnas egendom.
Becca: Sofia har redan skrivit ett långt svar till dig, och precis som hon berättar så har vi redan gjort allt det du föreslår. Tyvärr! Det enda som finns kvar nu, och som jag personligen tror på sikt kan göra skillnad, är djungeltelegrafen och "mun mot mun metoden". Vi måste sprida informationen. Vi måste göra folk, vanliga människor utan psykiatriintresse, medvetna om vad som sker och att det faktiskt är relevant också för dem. Det är dock någonting som jag och Sofia inte kan ansvara för. Nu måste andra träda fram; de som läst boken, de som sett ett inslag på tv, läst en tidningsartikel eller läst nåt inlägg här på bloggen. Det måste skapas ringar på vattnet, men de kan inte vi skapa. Det ligger utanför vår kontroll.
Jag förstår att Sundsvall har begått övergrepp utanför lagens råmärken men vill åt hela synen på unga kvinnor med självskadebeteende , horribelt och grymt att bälteslägga och isolera även inom tillåtna ramar.
Vi föräldrar har väl aldrig tillgripit våld?
Vi har sökt stöd och evidensbaserad vård! Vi har betalat skatt för detta i alla år!
Alla berörda föräldrar borde berätta om hur det är/ har varit; en Sanningskommission efterlyses av mig.
Annika
Annika: Tack för din kommentar!
Vi är helt överens om att vården ska utövas med största möjliga respekt för patienten. Däremot delar jag inte din uppfattning att bältesläggning i alla situationer är horribelt och grymt. I vissa situationer kan en kortare, korrekt utförd, bältesläggning eller isolering vara mer skonsamt för både patient och personal än att låta bli.
Jag har varit bälteslagd ett fåtal tillfällen, och trots att det var en mycket skrämmande upplevelse var det på många sätt bättre än alternativet - att ha en handfull skötare som höll fast mig timme efter timme för att min ångest var så stark.
Målet måste vara att arbeta mot ett minskat användande av tvångsåtgärder, men jag tror inte att ett totalförbud vore det bästa för alla.
Jag har ju mina upplevelser som vittne och anhörig men min bestämda uppfattning är att olämplig / bristfällig vård / personal kan trigga igång kraftig ångest. I min dotters fall handlade om total brist på förståelse för OCD på intensivavdelningen på psyk Umas ( nu Sus). Om någon själv vill bli bältad eller är helt skogstokig pga droger eller psykos är det kanske befogat, för mig står det för skräck, övergrepp och djup förnedring.
Jag postade länken till det här inlägget på min facebookwall och fick noll reaktioner... Brukar annars få diskussioner och likes på allt jag skriver på facebook, det blev så talande och jag blev rätt besviken.
Har ni någon facebooksida för det här? Tänker att det är någonting iallafall. Jag försöker prata om det, och jag köper boken och ger till alla jag tror kan tänka sig att läsa den, men mer kommer jag inte riktigt på att göra.
//Lovisa
Skicka en kommentar