Även om den akademiska soppan som jag skrev om i det här inlägget fortfarande är klart rörig, börjar den sakta men säkert reda sig. Jag är en möjlig lösning på spåret, och nu återstår bara att se om den kommer bära hela vägen fram. Jag har tagit kontakt med några olika universitet och studievägledare och med lite tur har jag ett svar i nästa vecka.
Mitt huvud har varit fullt av utbildningsrelaterade funderingar de senaste dagarna, vilket kanske inte är så underligt. Men det är faktiskt en hisnande tanke att jag närmar mig en utbildningsnivå där min nyfikenhet faktiskt kan få verklig betydelse för forskningen. Om allt går som det ska kommer jag om ett jag dels att skriva på min magisteruppsats, och dels på min ansökan till forskarutbildningen. Två texter som båda kommer vara avgörande för om jag kan passera det mikroskopiska nålsögat.
Jag har mailat med studierektorn för forskarutbildningen på psykologen här vid Lunds universitet. Han berättade att de i fjol hade 60 sökande och att de antog 6 doktorander. I år räknar han med lika högt söktryck (ansökningstiden går ut om en knapp månad) men i år kommer de bara att anta 2. Fler än så trodde han inte heller att det skulle bli de kommande åren. 1 chans på 30. Det är inga höjdarförutsättningar direkt. Å andra sidan kan det sporra mig att verkligen lägga krut både magisteruppsatsen som kommer väga tungt vid ansökan. Hitta ett bra ämne, en bra vinkling, ett bra genomförande och en bra presentation. Tanken än så länge är att hålla mig någonstans inom ramen för det jag kan bäst - psykisk ohälsa hos ungdomar och unga vuxna med fokus på självskadebeteende och ätstörningar.
Jag har en rad tankar och uppslag men eftersom jag vet att många av er som läser här är intresserade av och har kunskap om psykiatri så är jag självklart nyfiken på era funderingar. Finns det någonting du undrar över, relaterat till självskadebeteende och/eller ätstörningar, som jag skulle kunna undersöka i min magisteruppsats? Någonting du tycker skulle vara spännande att få svar på? Låt mig veta!
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om magisteruppsats, examen, universitet, högskola, forskarutbildning, psykologi, självskadebeteende
2 kommentarer:
Jag har en tanke/frågeställning!
Hur många blir helt friska från en ätstörning utan att ha minsta risksymptom på att ätstörningen lurar i bakgrunden? Vad jag tänker är, att kanske den som har tillfrisknat alltid kommer att vara som en nykter alkis, dvs. måste resten av livet akta sig för att trilla tillbaka?
Jag vet att det finns skilda uppfattningar här, det är därför jag är nyfiken på flera infallsvinklar.
Ödmjuka Kaxan: Intressant frågeställning! Har funderat på det många gånger men har svårt att se hur man ska kunna undersöka det.
Vad innebär det att vara frisk från en ätstörning? Jag levde med ätstörda tankar och beteendemönster i nästan femton år och skulle i dag säga att jag har en nyktrare syn på mat och ätande än de flesta som inte haft en diagnostiserad ätstörning. Jag skulle ju vilja påstå att vi lever i ett ätsört samhälle, har precis kikat på Aftonbladets startsida där ordet "kilo" nämns fyra gånger och ordet "vikt" hela 13 gånger! Ibland kan jag känna att det ställs högre krav på personer som faktiskt haft en ätstörning för att de ska få kalla sig friska, när halva vår kvinnliga befolkning tycks kunna noja med mat utan att det ses som något sjukligt. Går det alls att bli frisk i ett sjukt samhälle?
Skicka en kommentar