Fem veckor

Om fem veckor, alldeles precis, befinner jag mig på min bröllopsfest. Om fem veckor har jag varit gift i drygt sex timmar. Om fem veckor heter jag inte längre Nilsson i efternamn som jag gjort under mina första 28 år i livet. Om fem veckor ändrar jag status på FaceBook, från "engaged" till "married". Om fem veckor är jag någons fru. Eller nej, inte alls någons fru - om fem veckor är jag hans fru och han är min man. Om fem veckor gifter jag mig med den vackraste man jag någonsin mött. Om fem veckor får jag säga ja till den som tog mitt hjärta med storm och bokstavligen talat vände mitt liv ut och in. Om fem veckor gifter jag mig med den jag älskar och vill dela hela mitt liv med. Om fem veckor. Jag är som ett barn kvällen innan julafton, bara det att jag har trettiofem kvällen-innan-julafton framför mig. Så mycket kvar att göra, så mycket som är gjort. Vi har ringar, hindersprövning och präst - the rest is all bonus.

Fem veckor. Jag längtar.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, Vigsel, Planering, Kärlek, Äktenskap, Längtan

Saftmamma to be?

Det finns mycket som talar för att jag, när och om det väl beger sig, kommer att bli en riktig saftmamma. Den dag jag blir ekonomiskt oberoende och kan leva som jag vill (as if...) kommer jag flytta ut på landet, bygga upp en liten lanthandel och odla frukt och grönsaker samt koka saft dagarna i ända. En och annan brödlimpa kan det också bli, och goda middagar på egenodlade rotfrukter. Så långt ifrån storstadens brus och det akademiskt propra som det bara går.

Jag är inte där än, långt ifrån faktiskt (inte minst ekonomiskt) men jag gör mitt bästa för att leva ut mina inre drömmar ändå. Juli månad är som ett enda stort naturskafferi och jag har verkligen försökt att ta vara på sånt som växer omkring mig. Över midsommar var jag ju på landet och plockade med mej en del godsaker hem som fått bo i frysen i väntan på tillagning. För ett par dagar sedan kokade jag därför rabarbersaft med en gnutta hallon i - bara tillräckligt mycket för att ge en härlig rosa färg. I början av veckan förberedde fästmannen den vår andra omgång fläderblomssaft som i går dragit tillräckligt många dygn och nu kunde silas upp. Förra helgen kokade vi både körsbärssaft och körsbärsmarmelad på bär som växer på allmänningarna kring vårt hus här i Lund. Saften är snart slut men av marmeladen finns det fortfarande en del kvar. Förvånande faktiskt, för den är helt gudomlig. I går hade vi besök av min syster tillika brudtärna, och vi kunde bjuda på balkongprimörer i form av potatis och morötter. Gräslöken från landet plockades fram ur frysen och till efterrätt blev det vaniljpannacotta med skogshallon jag plockat under dagens cykeltur. Mat är sällan så god som när man lagat den på råvaror man odlat själv eller plockat i skog och mark. Några kantareller hittade vi dock inte igår - min gissning är att de torkat bort här på de sydliga savannerna.

Idag har dagens kökskreativitet sträckt sig till de ost- och basilikahjärtan fästmannen baka inför bröllopet, det är faktiskt bara sex veckor kvar nu! Sen bakade jag faktiskt matbrödbullar också efter ett recept från en kollega. Trots att havregrynsgröt inte lät som ett solklar höjdare i matbröd blev resultatet förvånansvärt gott och saftigt! Tyvärr tog orken slut när vi skrapat ihop en middag av resterna från igår, så med lite otur blir det en Billys till lunch i morgon. Men vad sjutton - man kan väl inte få hemlagat var dag!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Kökskreativitet, Drömmar, Saft, Sylt, Matlagning, Bröd

Etisk vård eller skyddad verkstad

Igår besökte Sofia Nyhetsmorgon för att diskutera självskadebeteende bland unga (se inslaget här). I dag diskuterade hon vården för de med svårast problematik i P1-morgon tillsammans med Ingmarie Wieselgren från SKL (lyssna här). Idag handlade det om att de tjejer som vårdas på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall åter vårdas tillsammans med de dömda patienterna. Varför det blivit en "nyhet" nu är dock ett smärre mysterium eftersom avdelningen där tjejerna vårdades separat luckrades stängdes redan i mars. Sedan dess har de alltså vårdats integrerat. Sundsvalls Tidning skriver om det idag och, föga förvånande, trillar de beska kommentarerna in. Uppenbart är att om man fastnar i ett självskadebeteende och skickas iväg till rättspsyk blir man per automatik en otillräknelig och manipulativ jävel och förlorar lika snabbt sina mänskliga rättigheter. I alla fall om kommentatorerna till artikeln får bestämma:

"Dax att sluta lyssna på dessa tjejer som av en eller annan anledning mår psykiskt dåligt, och lita på att kunning personal med kunninga läkare gör ett bra jobb."

Majjan

"lämna vården och specifika vårdfrågor behandlingsfrågor till professionen och inte till den för tillfället rådande politiska majoriteten.(då har vi snart Sovjetstaten eller Nazityskland här...)"

Landstingsanställd

"Vård är vård. Så överlåt det till dem som kan. Det var exakt detta som många varnade för innan man införde "självskadeavdelningen" och nu ser vi ju resultatet. Samma sak var det med tvångs-handskarna, där bältningarna ökade med flera hundra procent.
Som sagt, överlåt vården till dem som kan den bäst."

AE

Några saker är slående. Först och främst är tilltron till läkare skrämmande, något jag skrivit om tidigare. Sätt en överläkare i den ena vågskålen och en psykiatrisk patient i den andra, och det ska till ett smärre mirakel för att patienten ska få rätt. Patienterna manipulerar och ljuger, läkarna är goda och kloka - den klassiska kampen mellan ondskan och godheten. Därtill kommer försvaret för handlingar som tveklöst är kriminella (tex. bruket av tvångshandskar), men som accepteras eftersom läkarna säger sig genomfört dem med gott syfte. Tre av de hittills fem anmälda läkare där HSAN fattat beslut har tilldelats en varning för sitt agerande i ett patientfall på kliniken. En varning är den allvarligaste påföljd HSAN kan utdela när patienten själv anmäler vården. Socialstyrelsen har kritiserat kliniken upprepade gånger det senaste året med allt skarpare ton. Så kan det verkligen vara okej att använda tortyrmetoder och komma undan med att säga att det var för patientens bästa? Vilket samhälle får vi då? Helgar ändamålen verkligen alltid medlen och hur ska vi då veta när det är okej att bryta mot lagen och när det inte är det? Och om det nu i vissa fall är okej att bryta mot lagen - vad har vi då lagar till?

Överhuvudtaget verkar det finnas en stor ovilja inom sjukvården att alls låta sig granskas av juridiken. Argument som de signaturerna Majjan och Landstingsanställd lyfter är allt för vanliga: låt läkarna vara läkare och lämna juristerna utanför. Jurister har ju ingen sjukvårdsutbildning, så hur ska de då kunna granska sjukvården? Samtidigt visar ny forskning att var tredje läkare inte skulle anmäla en inkompetent kollega. För att en så skyddad verkstad ska vara försvarbar krävs att läkarna är ofelbara. Den dagen är, tack och lov, ännu inte här.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Självskadebeteende, HSAN, Varning, Tortyr, Vanvård, Läkare, Juridik, Medicin
Media exempelvis här, här och här.

Torterande tankar en söndagskväll

Vet du vilket land som flest gånger kritiserats av FNs kommité mot tortyr, CAT - Commitee against Torture?

Om du gissat Sverige så har du gissat rätt. Inte mindre än tolv gånger har Sverige kritiserats för tortyr internationellt, vilket ger oss den åtråvärda förstaplatsen bland de länder som tillträtt tortyrkonventionen.

Det bästa av allt är att du i Sverige inte kan bli dömd för tortyr - det är inte ett specifikt brott - eftersom våra politiker inte tyckt det varit nödvändigt att göra tortyrkonventionen till lag. Kanske eftersom tortyr inte förekommer i Sverige. Sägs det. Jag säger något annat - som att konventioner måste bli lag och att Sverige bryter mot tortyrförbudet. Men ibland undrar jag om det någonsin kommer att förändras eller uppmärksammas. Vi lever ju trots allt i Sverige.

/ Innie
Enligt FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning definieras tortyr som "varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon", i exempelvis bestraffningssyfte eller för att få information. En förutsättning är att det bakom tortyren finns ett samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som företräder det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Tortyr, Mänskliga rättigheter, Övergrepp i vården, HSAN, Tvångsvård, LPT, CAT, FN

Sommaren i bild, del II

Tema: Knivsåsens naturreservat

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Kvinsåsens naturreservat, Dalby, Högsommar, Nikon D40,

Sommaren i bild, del I

Tema: Skrattmåsar vid Knivsåsens stenbrott

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Dalby stenbrott, Knivsåsens stenbrott, Skrattmås, Nikon D40, Sommar, Helgäventyr

För sjuk för vård?

Idag läste jag på följande rader på Lindas blogg:

"Idag eller snarare i flera dagar så har jag fått höra av stödteamet att om du inte gör si eller så kanske du inte kan vara kvar här är så gräsligt trött på att höra dom orden dom sa samma sak på capio oxå och vad hände jo dom fick rätt tillslut jag fick inte vara kvar där."

Det Linda beskriver är tyvärr ingen ovanlighet, men likväl anmärkningsvärt. Inom onkologin skulle ingen få för sig att hota med att avsluta cytostatikabehandlingen om patienten inte tillfrisknat tillräckligt mycket på si eller så lång tid. Det är däremot inget ovanligt krav för psykiatrins långtidspatienter. Om den problematik man lider av är komplex eller svårbehandlad faller det allt som oftast tillbaka på patienten. Förblir behandlingen verkningslös blir det lätt patientens ansvar eller fel, i stället för att se det som att man helt enkelt inte hittat rätt behandling för just den aktuella patienten.

Riktigt svår blir vårdsituationen när det gäller patienter med potentiellt livshotande beteenden som anorexi eller självskadadebeteende. Patienter som vårdas för anorexi kan lätt förlora sin behandlingsplats om de exempelvis inte följer matschemat, eller om de även har ett självskadebeteende och gör sig själva illa under pågående behandling. På samma sätt kan en patient som behandlas för sitt självskadebeteende nekas behandling eller samtalskontakt eller skrivas ut från behandlingsverksamhet om det destruktiva beteendet blir allt för allvarligt. Problemet är att dessa patienter snabbt kan bli aktuella för psykiatrisk tvångsvård på grund av sitt livshotande beteende. 2004 skrevs jag ut akut från det behandlingshem jag bodde på för att få hjälp med mitt självskadebeteende, eftersom behandlingshemmet inte längre ville ansvara för mig. I stället skrevs jag in på den akutpsykiatriska avdelningen och tvångsvårdades där, utan några behandlingsinsatser, i fyra månader. Våren 2006 skrevs lämnade jag ett annat behandlingshem för att några veckor senare hamna på samma akutpsykiatriska avdelning, återigen med tvångsvård. Den gången ville inte heller den slutna vårdavdelningen ansvara för mig och min vård, utan valde att remittera mig till en vårdavdelning "för särskilt vårdkrävande patienter" på rättspsyk i Vadstena (som jag skrivit om tidigare bland annat här och här).

Som patient bär man huvudansvaret för sin egen vård och sitt tillfrisknande, oavsett om sjukdomen är cancer eller depression. Få är dock de patienter som på egen hand orkar ta sig igenom sjukvårdsapparaten utan en stöttande krycka, så vida det inte handlar om mindre blessyrer (men även då kan det vara komplicerat vill jag lova!). Jag kan inte tycka det är etiskt godtagbart att psykiatrin bollar runt patienter som inte passar in i deras mallar för hur en patient med depression, psykos eller ätstörning ska se ut. Få patienter har exempelvis enbart en "ren" anorexi utan att samtidigt också ha depressiva symtom andra självdestruktiva beteende: trots saknas det idag kvalificerad ätstörningsvård för patienter med dubbeldiagnoser. För patienter med självskadebeteende finns överhuvud taget inte kvalificerade behandlingsenheter. I stället för att försöka anpassa patienterna efter vården bör det väl ändå vara vården som ska anpassas efter patienternas behov? Eller?

/ Innie
Media har idag rapporterat att Sverige har minst antal vårdplatser per invånare i hela världen - hundratusen vårdplatser har försvunnit de senaste trettio åren. Kanske har effektiviteten även en besk eftersmak, som främst drabbar de patienter som inte tillfrisknar på de genomsnittliga sex dygnen. Se tex. TV4-nyheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om Vårdplatser, Psykiatri, Sjukvård, Prioriteringar, Socialstyrelsen

Sommar på onkologen

Värmen har kommit till Skåne. I söndags slogs värmerekord när termometern steg till hela 34,3 grader - det var den varmaste dagen i Lund sedan mätningarna började år 1753. I lördags berättade Sydsvenskan om onkologiska kliniken här i Lund, eftersom byggnaderna som rymmer kliniken helt saknar luftkonditionering. Särskilt drabbade är de två vårdavdelningar, 85 och 87, och medicinska behandlingsenheten, eftersom fönstren på dessa avdelningar så gott som uteslutande vetter mot söder. Idag publicerades en uppföljande artikel som berättar att avdelning 87 i helgen tvingades evakuera en patient med kol från onkologen till Blocket*. Anledning: värmen orsakade allvarliga andningsproblem för patienten. En annan patient vid avdelning 86 hämtades av en anhörig och kördes runt i bil under en knapp timme. Också här var andningsproblem orsaken. Bilen hade luftkonditionering, något avdelningen inte kan erbjuda. Händelsen är avvikelserapporterad.

Regionservice, som förvaltar Region Skånes fastigheter, är väl förtrogna med problemet och menar att byggnader utanför Blocket* saknar kylmöjligheter. Eventuella åtgärder åligger sjukhusledningen. Jag jobbar på medicinska behandlingsenheten och vid åtta i morse hade vi 27 grader i ett av rummen som vetter mot norr. Att komma till jobbet strax efter sju är som att kliva in i en fuktig bastu - det var lika dant i fjol och det kommer att vara lika dant nästa sommar om ingenting görs. Husen är i sten och med tanke på söderläget fungerar de som en klassisk stenugn - när teglet väl är uppvärmt tar det veckor av kyla innan inomhustemperaturen sjunker.

I år kan jag verkligen från djupet av mitt hjärta säga att jag älskar mitt jobb. Mina kollegor är fantastiska, patienterna mina vardagshjältar och stämningen förvånansvärt god och hjärtlig med tanke på vilka livsöden vi faktiskt behandlar. Men värmen! Denna eviga värme kan göra vem som helst vansinnig. Hjärnan är som segaste kola och svetten rinner bakom tunikan i det styva landstingstyget. Oavsett hur mycket vatten man än dricker och hur många salta karameller man än försöker sätta i sej under en dag finns det ingenting som kompenserar. Mot värmen - hettan - och luftfuktigheten finns ingen nåd. Patienterna ligger som utslagna sillar i sina sängar och vi i personalen löper som skållade troll. För det är ju trots allt sommar: vårdplatsläget är extremt med krismöten flera gånger i veckan, överbeläggningar på varje avdelning och semesterpersonal som kallas in när vikarierna går på knäna. Varje eftermiddag klockan 16.30 serveras därför en styck stenugnsbakad Innie med svetten lackandes. Då är man allt annat än pigg och fräsch vill jag lova! Svensk (sommar)/(sjukvård) när den är som bäst.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Lund, Onkologiska kliniken, SUS, Skånes universitetssjukhus, Värmerekord, Värme, Patienter, Personal, Arbetsmiljö
* Blocket - sjukhusets huvudbyggnad

Utsättningsblues

För fyra och ett halv år sedan drabbades jag återigen av en djup depression och det långa register av antidepressiva jag tidigare tragglat mig igenom var föga verksamt. Det enda preparat jag egentligen blivit hjälpt av var klomipramin, men då min kropp är något av en biverkningsmagnet fick jag grav epilepsi av läkemedlet. I stället för att avbryta behandlingen utökades min medicinlista med tre olika antiepileptikum, men anfallen upphörde aldrig. När jag fått köras till sjukhus i ambulans efter att ha ramlat ner för stentrappan på min gymnasieskola, krampat på stan och dråsat rakt in i ett järnstaket och slagit upp hela ansiktet sa jag till sist stopp. Depressionen kom som ett brev på posten och först tre, fyra år och åtskilliga preparat senare skulle läkarna hitta denna nya medicin som kom att ge effekt, som då bara funnits på den svenska marknaden några få månader.

Jag märkte från dag till dag hur depressionen hävdes och hur världen fick ny färg. Ibland tyckte jag visserligen att jag mådde lite konstigt på förmiddagen om jag var sen med att ta min medicin, men jag tänkte inte mycket mer på det. Förrän ett drygt halvår senare då behandlingen skulle avslutas och Cymbaltan sättas ut. Jag skakade, svettades och blev yrslig. Det mest påtagliga var känslan av elektriska stötar som gick genom hela kroppen var tredje sekund, hur det pirrade i tungan, gomen, ansiktet, händerna och benen och hur det kröp under huden. Efter mindre än två dygn erkände jag mig besegrad och tog min morgonkapsel i ren panik.

Nu har det gått fyra år sedan jag första gången försökte sätta ut Cymbaltan. Åtskilliga gånger har jag försökt sedan dess, och lika många gånger har jag tvingats ge upp. Tyvärr finns en allt för utbredd uppfattning i läkarkåren att antidepressiva preparat inte är beroendeframkallande (vilket jag håller med om) men därmed förringas också utsättningssymtomen. Det innebär att jag inte fått något som helst gehör för mina problem hos utskrivande läkare. I dag är det en dryg vecka sedan jag tog min senaste kapsel och helgen har varit en ren mardröm. På FASS hemsida står följande, föga trösterika, om utsättningssymtom för Cymbalta:

"Vanligtvis är dessa symtom lätta till måttliga, men hos vissa patienter kan de vara allvarliga. De uppträder vanligtvis under de första dagarna efter avbrytande av behandling, men har i mycket sällsynta fall även rapporterats hos patienter som av misstag glömt en dos. I allmänhet är dessa symtom övergående och upphör vanligtvis inom 2 veckor, men hos vissa individer kan de vara långvariga (2-3 månader eller mer)."

Den här gången ska jag hålla ut, det finns inga alternativ. Jag har ätit de här tabletterna fyra år längre än vad jag behövt och nu är jag så erbarmerligt trött på dem. Jag vill inte äta mediciner som jag inte behöver och har svalt intresse av att stötta läkemedelsföretaget med ytterligare kosing. Som kvarvarande biverkning av Cymbaltan har jag nämligen fått ett förhöjt blodtryck (en ovanlig biverkning) som jag nu måste medicinera mot i stället. Även om det var fantastiskt att depressionen hävdes den där vintern för fyra och ett halvt år sedan, kan jag idag känna mig mycket tveksam till om det verkligen var värt det. Eftersmaken är i beskaste laget för att jag ska vara helt glad.

Uppdatering: 2013-02-27
Det är nu två och ett halvt år sedan jag skrev det här inlägget. De första veckorna med utsättningssymtom var helt klart värst, men jag hade känningar ett par månader efter att jag tagit den sista tabletten. Jag har förstått att många hittar hit när de googlar utsättningssymtom och Cymbalta. Till er kan jag bara säga att jag är oerhört tacksam över att jag orkade stå ut och därför lyckades sluta helt med Cymbaltan, trots alla symtom. När jag klarat den första veckan gick det allt lättare. Så håll ut - det går!

Bild härifrån

/ Innie

P.S. Det här är min erfarenhet av Cymbalta. Många får mycket god hjälp av preparatet och klarar sig utan besvärliga utsättningssymtom. Däremot tycker jag det är viktigt att i dessa pillertider fundera över om tabletter alltid är det bästa alternativet. Läkemedel har alltid biverkningar - psykoterapi, som också är verksamt vid depression, har exempelvis inga dokumenterade biverkningar alls. D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om Cymbalta, Biverkningar, Utsättnigssymtom, Lilly, Antidepressiva läkemedel, Depression, Hypertoni

Medikalisering och medicinsk social kontroll

För en tid sedan tipsade Kerstin på Omvård mig om en debattartikel i Läkartidningen. Den publicerades i nätupplagan den 14 juni och är skriven av Henrik Belfrage, forskningschef vid rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Artikeln blev nästan ett skolexempel på det jag just då läste i min nätkurs, nämligen hur läkarnas makt och kunskap blivit något som mycket sällan ifrågasätts. Hur samhället medikaliserades.

Vårt sociala liv och dess problem har i allt högre utsträckning kommit att medikaliseras och tolkas i termer av sjukdomar (tänk på alla löpsedlar om mystiska sjukdomar och ensamhet, beroende och trötthet!). Flera kritiker menar att den medicinska vetenskapen har kommit att överta rollen som social normgivare som religionen och juridiken tidigare haft. Vissa tillstånd har bytt definitionsmässig skepnad från att vara en (religiös) synd, till att vara kriminell, till att bli en sjukdom. Kanske ett av de allra tydligaste exemplen är onani. Det var ett ett välkänt men tämligen ointressant ämne fram till 1700-talets mitt, och blev sedan en stor och infekterad fråga under seklets senare hälft då det medikaliserade och blev ett problem med många och svåra medicinska följder. Medikalisering och medicinens tolkningsföreträde kan hävdas leda till social kontroll - att ha auktoriteten att definiera specifika beteenden, personer och saker, så som läkare gör i allmänhet och inom psykiatrin i synnerhet.

Artikeln som Kerstin rekommenderade handlar om Socialstyrelsens besök på rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall i april. Socialstyrelsen menar att klinikens läkare har ett feltänk kring tvångsåtgärder, och under mötet är det juristen som hävdar detta. Belfrage skriver följande:

"Jag förstår nu att det är en ­jurist som hållit i pennan när anklagelserna mot läkargruppen formulerats. En läkare skulle sannolikt vara mycket försiktig med att rikta så grova anklagelser mot kollegor, eftersom de innebär att läkarna i så fall brutit mot grundläggande läkaretiska principer. Men en jurist, som aldrig har varit i närheten av en medicinsk utbildning eller en konkret vårdsituation, förstår förstås inte detta. En jurist riktar således kritik mot hur avancerad medicinsk vård bedrivs – å en myndighets vägnar. Ett feltänk?"

Hela vårt samhälle regleras av lagar, regler, paragrafer och förordningar. Allt vi gör - från att köpa en liter mjölk på ica till att lägga ett snitt i en patients hjärna eller modiefiera gener i ett labb - regleras av lagar som måste följas. Med all självklarhet regleras även sjukvården av en uppsjö olika lagar, bland de mer centrala är kanske hälso- och sjukvårdslagen, lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, patientdatalagen, offentlighets- och sekretesslagen samt tvångsvårdslagstiftningarna. Dessa måste alla som arbetar inom sjukvården följa. Med logisk implikation ger det således att även läkarna måste följa lagen. Jurister är experter på lagen och är därmed högst lämpade att bedöma handlingar som kan strida mot lagen. Jag skulle dessutom våga säga att juristens (antagna) okunskap om sjukvården utgör en fördel - nya ögon och nya perspektiv är ofta en fördel i stora system som bygger på gammal vana. Läkare må vara experter på medicin, med precis som alla andra (inklusive juristerna) måste de hålla sig inom lagens ramar i sitt utövande. Svårare än så är det inte.

Det jag inte förstår är hur Belfrage inte kan förstå. Det enda sätt på vilket jag kan förklara det, är med hjälp av medikaliseringsbegreppet och medicinsk social kontroll. Han kan inte förstå Socialstyrelsens agerande för att läkarna alltid har rätt. När läkarna inte har rätt har de andra (Socialstyrelsen eller jag) fel eftersom läkarna måste ha rätt. Någon som anar ett cirkelresonemang?

/ Innie

Förslag på läsning och referenser:
Conrad, P. Medicalization and social control
Svenaeus, F. Sjukdomens mening
Ekenstam, C. Kroppens idéhistoria

Läs även andra bloggares åsikter om Medikalisering, Social kontroll, Läkare, Medicinare, Profession, Socialstyrelsen, Juridik, Sundsvall

Cykellördag

Idag har jag haft semester. Inte bara en vanlig ledig lördag, utan verkligen semester - en rent fantastisk känsla! Jag sov länge i morse (lätt gjort när allt efter sex är sovmorgon) och ägnade förmiddagen åt att städa balkongen. Nu är tomaterna uppbundna, utemöblerna på sin rättmätiga plats (de har agerat växtbord i vardagsrummet för vår lilla örtträdgård) och allting vattnat och rensat. Strax efter tolv gav oss ut med väskan full av picnic-mat, Celia i min cykelkorg och fästmannens Iphone laddad och klar. Vi har cyklat ett antal mil i Lund med södra omnejder och besökt en rad spännande platser. Flera timmar var vi på St Larsområdet, som också fick bli vår lunchplats. Där stötte vi på en fågelmamma som skulle lära sin lilla adept att fixa käk på egen hand, med måttlig framgång. Riktigt söta var de hur som helst. Även mamma och pappa svan var ute på en lördagstur med familjens tre barn. Därefter gav vi oss av till Flackarp och besökte bland annat Flackarps mölla (en slags väderkvarn). Precis intill möllan ligger ett område som ger semesterglädjen en törn - St. Lars begravningsplats.

Det är svårt att hitta information om begravningsplatsen på internet, och det som finns varierar dessutom en smula. Men klart är att här begravdes de patienter som bott och vårdats på St. Lars mentalsjukhus eller asyl. Sjukhuset byggdes 1879 och de första decennierna begravdes patienterna på Lunds vanliga kyrkogård. Detta protesterade borgerskapet mot - deras anhöriga skulle minsann inte blandas med dårarna - och en egen gravplats skapades för sjukhusets avlidna patienter. Den sista begravdes här 1951. Hur många som har mött den sista vilan på Flackarps ängar är oklart, men det handlar om tusentals människor. Idag finns bara ett hundratal järnstänger kvar som markerar gravarna. Ristningarna är otydliga, men där ryms bara ett nummer - patientens journalnummer - och ett "K" respektive "M" för kön. Inget annat. Jag kunde hitta sju gravstenar på området idag. Sannolikt bekostades de ovanliga anhöriga som inte förskjutit sin sjuka släkting fullständigt. Även om vissa saker fortfarande är helt oacceptabla inom den psykiatriska vården, och även om samhället fortfarande stigmatiserar deras patienter har ändå mycket hänt. Det är viktigt att komma ihåg. Även om jag ibland frågar mig hur länge jag ska behöva bära med mig min historia som en aktiv del av nuet, känner jag tack och lov ingen oro över att tvingas begravas i ett undantag. Jag litar på att jag kommer att få begravas där jag eller min familj önskar. Det var aldrig ett alternativ för Anna.





/ Innie
Andra om gravplatsen: Sydsvenskan, Sofia, Simon
Läs även andra bloggares åsikter om Semester, Geocaching, St Lars, Lund, Cykeltur, Gravplats, Flackarp, Höjeå, Flackarps Mölla

Fotopromenad i kvällsljus

I går kväll tog vi en promenad efter jobbet och jag kameran fick självklart följa med. Ljuset är så vackert där vid niosnåret - gyllende guldstrålar omsluter landskapet och jag blir alldeles full av vackra känslor. Bara en bråkdel av upplevelsen låter sig fästas på bild: fågelsången, asfaltsvärmen, dofterna och vinden får ni själva tänka till. I ikväll lämnade jag kameran hemma vilket jag självklart fick ångra. Vi har varit på cykelutflykt (med Celia i cykelkorgen!) och bland annat promenerat i Vipeholmsparken. Den var föredömligt tom på gymnasister, däremot sprang vi på närmare ett tjog kaniner och ungar i olika grupper på kvällspromenad! Dessutom noterade vi att det växer enorma mängder fläder i parken - det måste väl, med lite god vilja i alla fall, räknas som allmänning? Flädersaft är ju så hejans gott!





/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, NikonD40, Lund, Geocaching, Flädersaft, Allemansrätten, Vipeholmsparken

Patientombudsman om jag får be

Idag berättar Sydsvenskan om en kvinnlig patient som vårdades mot sin vilja på en allmänpsykiatrisk klinik i Malmö, trots att det saknades lagstöd för tvångsvården. Den ansvarige överläkaren hade glömt att ansöka om förlängd tvångsvård hos förvaltningsdomstolen. Under tiden utsattes kvinnan för "tvångs- och kontrollåtgärder" och hindrades bland annat rent fysiskt att lämna avdelningen. Efter fyrtio dagar ifrågasatte kvinnan själv vården eftersom någon förhandling i domstol inte skett, och felet uppdagades. Överläkaren förklarar sitt misstag med ”massivt arbete och administrationsbrist”. Kvinnan begär ersättning för olaga frihetsberövande hos JK och får stöd i sin begäran från Socialstyrelsen. Kvinnan från Malmö är inte den första och med all sannolikhet heller inte den sista som tvångsvårdats utan laglig grund. Senast i december 2009 riktade JO mycket allvarlig kritik mot psykiatriska kliniken i Lund för ett liknande ärende.

Det här stärker bara min uppfattning att människor som tvångsvårdas, oavsett om det sker med stöd av psykiatrins eller socialstjänstens tvångsvårdslagar, har en mycket skör rättssäkerhet. I lagen om psykiatrisk tvångsvård framgår att chefsöverläkaren ska säkerställa att patienten, så snart hennes tillstånd tillåter (vad det nu innebär), informeras om sin rätt att få en stödperson. Så snart patienten därefter begär det, ska en sådan utses åt henne. Min erfarenhet är att detta inte efterföljs och många patienter får inte ens information om att möjligheten finns.

Min önskan är att denna stödperson utses automatiskt när beslut om tvångsvård fattas. Det ska inte åligga patienten att kräva det och framför allt ska det inte stå och falla med att sjukhuset fullföljer sin skyldighet att informera patienten och möjligheten. Med tvångsvården ska helt enkelt en stödperson följa - ett inledande möte kan tex. ske i nära anslutning till beslutet om tvångsvård. Som tvångsvårdad, inom psykiatrin, på §12-hem, på rättspsyk eller HVB-hem har man oftast mycket begränsad möjlighet, ork, kapacitet och kunskap att själv försvara sina rättigheter. Oftast känner man inte ens till att de finns - man är bara påtagligt bekant med förbuden och skyldigheterna. Upprepade gånger har både sjukvården och institutioner visat att inte heller de har den nödvändiga kunskapen för att ge patienterna en rättssäker vård. Det är självklart oacceptabelt.

En andra önskan, som antingen kan vara ett komplement eller ett alternativ till min första, är att i lag säkerställa att varje patient som vårdas med stöd av någon tvångslag har tillgång till en "patientombudsman" (jämför tex. barnombudsman). Förslagsvis kan en psykiatrisk klinik ha en person anställd med enda syfte att hjälpa patienterna att föra fram sina önskemål, bistå med hjälp vid läkarsamtal och vårdplanering samt säkerställa att vården bedrivs i enlighet med gällande lagstiftning och alltid ser till patientens bästa. Övrig vårdpersonal på en psykiatrisk klinik har ofta en problematisk relation till patienten: de ska trösta och vara samtalskontakter, spela spel och vara positiva kontakter, men när så krävs är det samma personal som genomför och fattar plågsamma och integritetskränkande tvångsåtgärder. En "patientombudsman" ska bara vara handen i ryggen och alltid stå på patientens sida, i stället för att sitta på flera stolar som annan personal.

Jag inser självklart att mina önskemål är gravt utopiska, men jag undrar faktiskt hur vi på annat sätt kommer kunna stärka tvångsvårdade individers roll i samhället och vården. Där makt finns, finns också risk för maktmissbruk. När staten övertar ansvaret för psykiskt sjuka eller utsatta människor måste det självklart göras med stor varsamhet. Uppenbarligen är det inte en självklarhet för alla.

/ Innie
Media: Sydsvenskan, SvD, GP, Dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, Rättssäkerhet, Malmö, Psykiatri, Juridik, Patientombudsman