En känsla av vår

I början på veckan var den råkallt, minusgrader, massor av nyfallen snö och rimfrost. Vintern har varit oerhört länge här i Skåneland, snön har legat två månader utan uppehåll. Jag som i vanliga fall älskar vinter och kyla börjar faktiskt länga efter våren, och katterna håller på att bli tossiga av längtan efter sina 17 extra balkongkvadrat som varit avstängda hela vintern.
Men för ett par dagar sedan började det hända något. Termometern kämpade sig upp över nollstrecket flera timmar varje dag, och nu har det inte varit frost på flera dygn. I skrivande stund har vi sex plusgrader här vid huset, och de nyss så vita fälten är nu grönfläckiga. Det rasar snö från taken och de enorma snöhögarna som plogbilarna byggt upp sjunker ihop timme för timme.
Solen strålar från en himmel klarare blå än vi sett på mycket länge och det tjocka lager snö som bäddat in balkongen sen före jul har helt töat bort. För en liten stund sedan kunde vi öppna dörren och låta en modig Tindra ta en första premiärpromenad där ute. Fästmannen inspekterade våra båda blåbärsbuskar och till vår stora glädje har de båda överlevt vintern, och är dessutom översållade med knoppar!
Jag har tjugo tulpaner i en vas på köksbordet och en kruka små narcisser på bänken redo att flytta ut i friska luften. Det rinner smältvatten på trottoarerna och fåglarna stämmer upp i allt längre arior. Jag tror baske mej att det äntligen, äntligen har blivit vår!

/ Innie (som skrev det här inlägget för fyra timmar sen då solen fortfarande lyste - sen kraschade internet och solen gick och gömde sej. Men hoppet om vår består ...)
Läs även andra bloggares åsikter om Vårkänslor, Narcisser, Balkong, Växter, Tulpaner, Amerikanska blåbär

Reafynd!

• Att vara levande - Stolt
• Nya fågelboken - Hayman/Hume/Imby
• Festikettboken - Stackelberg/von Otter
• Duvan och Lejonet - Eggehorn
• Handbok för köksträdgården - Israelsson
• Mat i långpanna - Braw

Nu ska jag strax åka in till stan för att träffa Anna och Helén - sist vi planerade att ses, uppe i Boden, satte livet självt krokben för oss. Idag håller jag tummarna för att vi har förutsättningarna på vår sida. Om en timme får jag äntligen krama om dem.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bokrea, Fynd, Arken bokhandel, Akademibokhandeln, Bloggare

Förfall

Det är kaos på psykiatriska kliniken i Linköping. Igen, ska man väl säga för att vara riktigt rättvis. När jag var patient var det kaos och fallfärdigt, och mycket lite har gjorts sedan dess. Lokalerna som rymmer den psykiatriska kliniken är fallfärdiga och för ett par år sedan fick öppenvården flytta till nya lokaler i centrum, långt bort från sjukhusområdet. Kvar blev två slutenvårdsavdelningar i ett hus fullt av mögel. Halva mögelhuset revs och en avdelning tvingades stängas. För ett år sedan beslutades att ett nytt psykiatrihus skulle byggas, men för en månad sedan kom det förödande beskedet - byggplanerna är avblåsta och ingen vet om och när det kommer igång igen. Kliniken har tidigare hotats med vite om de inte får ordning på överbeläggningarna, och nu är platsbristen åter ett akut.

Linköping har minst antal vårdplatser per invånare i hela landet. Trots att det är ett Universitetssjukhus har den psykiatriska kliniken bara 28 slutenvårdsplatser. I Lund som är en jämnstor stad, tillika universitetssjukhus, finns det en vårdplats per 2308 invånare och Linköping har en vårdplats per 5583 invånare. Lund har 22-24 läkartjänster och lika många ST-läkare: Linköping har ett tiotal läkare men bara fyra ST-läkare. Det är en orimlig situation, både för personalen och för patienterna. Dagligen måste patienter som inte är färdigbehandlade skrivas ut, för att lämna plats åt väntande patienter i än mer akut tillstånd. När ska sjukhusledningen förstå att det här är ohållbart? När ska psykiatri komma att prioriteras? Hur ska man göra psykiatrin till en attraktiv arbetsplats när de som arbetar där slits ut på löpande band? Och vad sänder det egentligen för signaler till patienterna? Du är inte bättre än så här, det här är allt vi kan avvara. Var tacksam att du fick en sängplats, i morgon kan den vara ett minne blott.

/ Innie
Här har jag tidigare skrivit om min upplevelse av vården på kliniken i Linköping; Vissa saker vill man inte minnas - och här finns min "önskelista" om vad jag skulle vilja se i psykiatrin.

Bild lånad från corren.se
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Linköping, Universitetssjukhus, Slutenvård, Vårdplatser, Platsbrist, Akut, Byggstopp, Prioritering

Bokrea

Idag börjar bokrean. The bokrea. Som liten var jag en utomordentlig bokmal och vann stadsbibliotekets ungdomspriser för flest lästa böcker under sommarlovet. Under hela min uppväxt var bokrean därför något stort och näst intill magiskt, och när reakatalogerna landat på vårt köksbord gick startskottet för åtskilliga timmar av bläddrande och önsketänkande. Jag vek hundöron i storleksordning på de sidor där jag hittade något av intresse; ett litet veck var småintressant och ett stort veck för sånt jag bara inte fick missa. Titlar ringades in och ströks under med bläck och blyerts och vissa år i systematisk färgkodning. Jag minns första året som bokhandlarna beslutat att tjuvstarta bokrean vid tolvslaget, det var stort. Jag var för liten för att få följa med, men mamma gav sej ut i februarimörkret, på jakt efter de bästa reaböckerna. Jag hann somna innan hon kom hem igen, men frukosten morgonen därpå var annorlunda. Det var en riktig bokfrukost - väldigt mycket böcker, men sannolikt ganska lite frukost.

2008 års resultat av bokrean

Numera tycker jag bokrean har tappat mycket av barndomens magi. Delvis beror det säkert på att jag själv blivit vuxen, men samtidigt har gränserna luckrats upp. I flera veckor har det varit möjligt att beställa reaböckerna från internetbokhandlarna, även om de inte levereras förrän i dag. Över huvud taget har ju internetbokhandlarna gjort att rean inte längre är lika viktig: det går att få tag på billiga böcker året om. Dessutom var det ganska nyssens "mellandagsrea" - och resterna från den rean stod fortfarande kvar i butikernas hörn förra veckan.

Men det är ju ändå bokrea. Kanske ska jag ta mej själv i kragen och åka in till stan framåt eftermiddagen och gå ett par varv i böckernas mecka? Vad får jag absolut inte missa och är det något som till varje pris ska undvikas? Vad har du planerat att köpa? Mina bokinköp det senaste året har, utöver facklitteratur för skolan och mina projekt, varit mycket sparsamma så jag behöver tips även om det mest självklara. Och skulle jag inte orka ta mej in till stan och slåss med alla gamar kring bokhögarna, finns ju alltid nätbokhandeln som resurs ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bokrea, Minnen, Barndom, Bokhandlare, Internetbokhandel, Reakataloger

Kollage (eller - är det verkligen jag?)

Är det konstigt att man undrar vem man är ibland, när man har svårt att känna igen sej själv på gamla kort?
Bilden är "klickbar" för större format. Kommentarer från övre vänstra hörnet;

• Januari 2007 - sista veckan på sista inläggningen och jag bestämmer mej för att klippa av mej håret ...
• Mars 2007 - vårpromenad
• Sensommar 2004 - försök till fest på min balkong, men jag är inte så bra på alkohol...
• Juli 2008 - I Venedig med mamma
• Juni 2008 - Inför bröllop i Lund
• Juni 2003 - Firandet av min student som jag skulle tagit 2001 och avslutade helt 2005...
• 2005 - försvann i en djup neuroleptikadimma
• 2003 - jag bodde på behandlingshem och såg ut som en rödhårig pudel (!)
• 2005 - påskfirande i Stockholm; goth/punk/rock/jag-är-arg-på-hela-världen
• 2006 - efter kaossommaren
• 2005 - jag bor på behandlingshem nummer två och lär mej vad tjack och horse är

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Minnenas allé, Fotokollage, Behandlingshem, Mediciner, Psykiatri, Självskadebeteende, Identitet

Snömosig låtsasjurist

Det råder bloggtorka. Jag börjar känna att bloggen är lika insnöad som resenärerna på SJ:s inställda tåg, men det kan ha att göra med att bloggen speglar min vardag. Det är rättspsykiatriprojektet, HSAN-anmälan och myndighetskontakter. Jo men hej tjena, här var det livat! Eftersom jag inser att alla inte är lika maniska i frågan som jag och min älskade vapendragare finns det därför inte något att berätta utan att klampa rakt in i knäckebrödsbloggandet: "I onsdags var jag i Stockholm och föreläste för volontärerna på Tjejzonen, sen dess har jag lekt jurist med avbrott för schlagerbaluns i lördags kväll." Spännande läsning? Nej, inte särskilt. Spännande att uppleva? Det är bara förnamnet!

Jag har hittat ett utrymme i lagen som ger mej och Sofia rätt till de handlingar vi vill ha men som RPK inte vill ge oss. Lagen är utformad för att kunna garantera rättssäkerheten för tvångsvårdade patienter, men sånt gillar uppenbarligen inte RPK. Nu kommer de dock behöva bli grymt kreativa alternativt sanslöst lagvidriga för att kunna neka oss det. Heja offentlighets- och sekretesslagen och heja undantagen! För övrigt så har nu den första patienten flyttats från avdelningen för självskadepatienter och sitter således - tvärt emot vad konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tillåter. Kaoset tilltar på avdelningen och personalen hanterar saken med "aktivt ointresse", i än värre form än till vardags. Kontentan blir att patienterna bara har varandra att lita på och vända sig till, vilket knappast gör situationen bättre. Personalen sjukskriver sig och avdelningsläkaren hymlar inte med att de tänker göra allt för att få återinföra tvångshandskarna.

Med andra ord, det mest är som vanligt. Vi tragglar på och pulsar vidare i rådande snöstorm. Tids nog måste våren, värmen och medvinden komma. Jag måste tro det.

/Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Snöstorm, Snömos, HSAN, Socialstyrelsen, RPT, Aktivt ointresse, Kaos,

Urholkande sten (vantar i Lund)

Idag publicerar Sydsvenskan en artikeln som bekräftar det vi befarat - även Lunds psykiatri har och använder sig av tvångshandskar. Det är en 91-årig man som fått handskar för att förhindra att han skulle dra ut sin urinkateter, och fallet anmäldes till Socialstyrelsen som riktat kritik mot användandet. So far, so good. Däremot ser jag rött av följande stycke;

Vantar får dock användas i nödsituationer och i "extrema fall efter det att etiska och psykiatriska överväganden gjorts". Men sådana överväganden hade inte gjorts i Lund, enligt Socialstyrelsens bedömning.

Jag har förståelse för att urakuta situationer kan uppstå där nödvärn kan hävdas och kontroversiella metoder kan behöva tas till. Däremot har jag ännu inte kunnat komma på någon situation där tvångshandskar vore en bättre lösning än bältesläggning eller isolering. Jag är helt övertygad om att så länge möjligheten finns att använda alternativa metoder, så kommer de också att användas. Att Sundsvall nu bygger ut antalet isoleringsceller är oroväckande av flera skäl, men främst för att avskiljandet kommer att ske på ännu lösare grunder än vad som görs idag. Hur många rökare som bestämt sej för att sluta, har lyckats låta bli att ta det där efterlängtade blosset när cigaretterna ligger på fönsterbrädan? Människor tenderar att söka enkla lösningar, och så länge isoleringscellerna, tvångshandskarna eller andra kreativa vansinniga tvångsmanicker finns att tillgå, så kommer de också att användas. Om lagen inte ska urholkas än mer måste ett förbud vara ett förbud i alla lägen - inte heller lagen är ju relativ ...

/ Innie
P.S. Efter rappakaljasvaret från JO i förra veckan gjorde jag ett sista försök att förstå vad sjutton det var de menade och fick i dag följande svar. Eller ska jag säga icke-svar?

"Era e-brev till JO i ärendena med dnr 6856-2009 och 6858-2009
Ni underrättas om att Era e-brev, som kom in den 15 februari och den 16 februari 2009, inte har föranlett någon åtgärd från JO:s sida.
Beslutet har fattats av justitieombudsmannen Kerstin André.

Harriet Jansson
Sekreterare"

Läs även andra bloggares åsikter om Tvångshandskar, Rättspsykiatri, Lund, Allmänpsykiatri, Socialstyrelsen, Granskning, JO, Justitieombudsman

Aktionspotential?

Tack för alla kloka och engagerade kommentarer på gårdagens inlägg, de glädjer och stärker. Frustrationen vet inte längre några gränser och vi börjar inse att någonting måste hända nu. För någon timme sedan tittade jag in på Jessicas blogg och hittade följande rader;

"Några byggarbetare och vaktmästare har varit här inne på avdelningen hela dagen och borrat och sågat och härjat. Vi fick sedan reda på att de tog ut elen ur två av rummen som för närvarande inte används. När jag då frågar avdelningschefen om detta berättar hon att de bygger ytterligare två isoleringar till avdelningen.
"Det anses mycket nödvändigt i dagsläget" sa hon."

Hennes medpatient skriver

"Vi är laglösa och maktlösa. De bygger två nya isoleringsceller och köket ska från och med nu vara låst"

Någonting måste hända, och vi måste få politiker och makthavare att inse att det måste hända nu. Det finns inte längre tid att vända papper, utreda, ordna möten och skriva byråkratisk rappakalja, det är dags att handla. Utreda kan man göra när tjejerna vårdas under trygga och lagenliga former. Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall är totalt olämpliga att bedriva vård av tvångsvårdade patienter med självskadebeteende. Totalt. På avdelningen med plats för tolv patienter finns två isoleringsrum (stimulifria rum som består av en bältessäng och en potta) och nu panikbyggs alltså ytterligare två. Varken jag eller Sofia har någon större erfarenhet av demonstrationer och manifestationer, och för egen del känns det egentligen främmande att lämna ordet som påtryckningsmedel, men som läget är nu ser vi inga alternativ. Vi behöver er hjälp - vad kan vi göra? Vad är tillräckligt iögonfallande, provocerande, slagkraftigt och omöjligt att blunda för, utan att samtidigt vara olagligt? Vi behöver er hjälp - tjejerna på rättpsyk behöver er - och vi behöver den nu!

/ Innie
Läs Sofias upprop här
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Manifestation, Aktionspotential, Demonstration, Myndigheter, Maktmissbruk

Vanmakt och rättslöshet

Igår skrev Sofia om sin emotionella vecka, vilken jag till stor del delat med henne, och i dag tänkte jag själv försöka få mina tankar på pränt. Arbetet med rättspsykiatrifrågan har helt klart bränt mitt sista förtroende för byråkratisverige. Kanske är jag naiv, men jag vill faktiskt att alla människor ska vara lika inför lagen och det är knäckande att gång på gång få svart på vitt att så inte är fallet. En del av det hela är JO-ärendet som du kan läsa här hos Sofia. En del är det Jessica berättar - sedan tvångshandskarna förbjöds på kliniken strax före jul är det isolering som gäller i stället. På samma indikationer - som bestraffning för självskador - minst lika olagligt men mycket svårare att kontrollera. Båda isoleringscellerna är ständigt upptagna, någon isoleras två dygn, en annan sex (!!) dygn. Och Socialstyrelsen tiger still.

Ytterligare en del är att patienterna på RPK inte tillåts göra en kvalificerad anmälning till HSAN eftersom de tvångsvårdas. Jag och Sofia blev ombedda att företräda en patient och skickade efter patientens journalkopior med vidimerad och undertecknad fullmakt, skapad för ändamålet av en jurist. Eftersom patienten vårdas enligt LPT och därmed "kan" ha nedsatt förmåga att bedöma konsekvenserna av vad en anmälan kan leda till nekades vi tillgång till journalkopiorna. Som tvångsvårdad patient är man i ständigt maktunderläge, konstant beroende av vårdpersonalens goda vilja men utan några som helst möjligheter att ifrågasätta vården som ges. Kontentan blir nu att patienten inte kan få hjälp att göra en anmälan utan måste göra det på egen hand. Det är resurser som få, om ens några, patienter med så pass omfattande problem besitter.

De är fullständigt rättslösa. Patienterna på RPK beskriver unisont att det enda sätt man kan bli utskriven från kliniken på är genom att kuva sej. Att inte protestera, att sluta skada sej och att aldrig visa några känslor. Jag och Sofia har, antingen som privatpersoner eller via SHEDO det senaste halvåret bland annat:

• Haft åtskilliga samtal/möten med Socialstyrelsens rikstäckande psykiatrienhet i Stockholm
• Haft åtskilliga samtal/möten med den medicinskt sakkunnige på Socialstyrelsen
• Sammanställt ett mastodontdokument och mailat ut till landsting och kommuner och myndigheter
• Informerat media gång på gång på gång och debatterat och skrivit och ...
• Informerat Socialstyrelsens granskningsenhet i Umeå om bristerna på RPK men bemötts med ignorans och nonchalans
• Mailat till Göran Hägglund (Socialminister) och Maria Larsson (Folkhälsominister) och visserligen fått svar från dem båda men utan resultat
• Läst hundratals granskningsbeslut, lagutredningar, förundersökningar, anmälningar och avslag från Socialstyrelsen, HSAN, JO, Socialdepartementet ...
• Anmält Socialstyrelsens granskningsenhet och rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall till JO
• Fått avslag från JO och försökt förstå varför
• Fått åklagarmyndigheten i Sundsvall att initiera en ex officioutredning gällande vården på kliniken
• Haft åtskilliga kontakter med våra jurister och klippor på Raol Wallenbergsinstitutet (RWI) här i Lund. Deras pepp är det enda positiva i hela denna härva.
  

Och fortfarande har ingenting hänt. Handskarna är förbjudna, men läget på kliniken är trots det i princip det samma. Jag vill skrika högt, jag vill slå, sparka, bita och skälla, men jag börjar undra till vem jag ska rikta mej. Nu sätter vi allt vårt hopp till insamlingen, översättningen och FN. Det är det enda som finns kvar. (Om in någon klok läsare har något bra tips förstås - det har ju hänt förut!)

Update: Vi har visst mailat till stadsminister också (det hade jag glömt) och ett antal riksdagsledamöter också. Så snart vi har ett abstrakt så väntar utskick till samtliga 349 ledamöter.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Vanmakt, Rättslöshet, Myndigheter, Byråkrati, Frustration, SHEDO

Årsmötespepp!

Om drygt två timmar sparkar vi igång SHEDOs årsmöte anno 2010. Ett turbulent år ska förhoppningsvis läggas till handlingarna och ett nytt verksamhetsår ska välkomnas. En tjock mapp full av berättelser, planer, proppar och ordningar ligger prydligt intill datorn och presentationen av en sista-minuten-nominering trillade in på min mobil elva minuter i två i natt. Jag har en bra känsla i magen - det här kommer bli ett kanonmöte i världens grymmaste förening. Nu kör vi!

/ Innie

P.S. Glöm inte insamlingen till förmån för vårt rättspsykiatriprojekt. Jag har skrivit om det här och mer information finns här på föreningens hemsida! Tack till alla er som redan skänkt ett bidrag - era gåvor är ovärderliga! D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om Årsmöte, SHEDO, Rättspsykiatriprojektet, Insamling, Ideellt arbete, Föreningsliv

Vissa dagar ...

Jag börjar undra om jag har nån motsvarighet till höstdepression men i februari/mars och utan de depressiva symtomen. Vad som då kvarstår av liknelsen med höstdepression kan ju diskuteras, men någon sorts årstidsrelaterad svacka är väl det jag är ute efter. De senaste åren har jag blivit sjukt trött en bit in i februari och dessutom fått ett vansinnigt skov i fibron. Inte nedstämd, men fullständigt urlakad. Det är som att jag kämpat hela vintern och klarat mej exemplariskt, men i februari när det ironiskt nog faktiskt ljusnar igen tar all reservkraft slut. Jag är van vid att ha ont i kroppen, smärtfri har jag inte varit på långt över tio år, men dessa skov! Det känns som att någon flått av mig hela min hudkostym för huden är skör och hypersensibel, därefter har jag körts genom en mangel som krossade varenda muskel och led i min kropp, därefter in i en torktumlare som förklarar den hysteriska ömheten och som höjdaravslutning åkte jag visst en vända genom frysen också. All denna smärta gör mej självklart fullkomligt slutkörd, både psykiskt och fysiskt, men tyvärr har jag för ont för att kunna ligga ner och sova.

Tack vare Celia kommer jag i alla fall utanför dörren. Idag hittade jag en hel flock gusparvar som glatt käkade lunch och brydde sig föga om att jag kröp på knä i snön under deras matträd. Särskilt söt tycker jag den i nedre högra hörnet är - käkar glatt hängandes upp och ner! Bilden är klickbar för större format.

Jag gillar inte att höra mitt eget gnäll så jag ska alldeles strax avsluta denna klagosång, men timingen kunde knappast vara sämre! På lördag är det årsmöte, sen kommer mamma och vi har middag här på kvällen, på söndag fyller hon år, på tisdag har jag tenta gånger två och på onsdag reser jag till Stockholm för att föreläsa. Denna jäkla ketchupeffekt ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Gulsparv, Fibromyalgi, Studier, Tentaperiod, Födelsedag, Årsmöte, SHEDO

Fasta (vaka och bed)

Om en vecka, den 17 februari, är det Askonsdag. Då inleds fastan som sträcker sig 40 dagar fram till påskafton. Fastan är en förberedelsetid, en tid för att tänka på andra och att avstå för dem. En tid där bönen får ta större plats, en tid att närma sig Gud. Jag har funderat på hur jag ska ägna årets fasta men har ännu inte funnit något helt hundra. Fasta är inte längre synonymt med att avstå från mat, och för egen del är det inte ett alternativ. Närmast ligger nog faktiskt en el-fasta, hur konstigt det än kan låta. Under Earth hour i mars förra året blev det så tydligt hur skönt det vore, men samtidigt hur svårt det faktiskt är att verkligen få till det. Att stänga av alla apparater och släcka ner allt det man inte behöver. En timme om dagen, som en påminnelse. Internetfasta som tycks vara en ganska vanlig variant just nu känns snudd på omöjligt (kanske är det just därför jag borde försöka) men kanske Facebookfasta vore något? Som du säkert börjar ana så söker jag tips och förslag. Ska du fasta eller har du hört talas om något intressant fasteprojekt? Skriv jättegärna en kommentar, jag är idel öra!

Taizé, 2008

/ Innie

(Kanske) relaterat: Fastebloggen, Fastegrupp på Fejan, Facebookfasta,
Läs även andra bloggares åsikter om Fasta, Påsk, Bot, Jesus, Gud, Religion, Svenska Kyrkan, Facebook, Internet, Mat

Gott och blandat

I dag publicerades två artiklar med mig och Sofia på OmVård - en hemsida som bland annat har information om och möjlighet att jämföra olika vårdgivare. Under temat Psykiatri finns en artikel om Socialstyrelsens kritik mot BUP, därefter ett reportage och mig och Sofia och vårt engagemang i psykiatrin idag. Till sist finns en fin artikel om Zebraforum och SHEDO som jag tycker ni ska kika på, om inte för det vackra zebraögats skull. Bilderna nedan håller inte riktigt samma mått, men speglar de senaste dagarnas liv och leverne här i Lundabygden.

En soluppgång som denna gör det åtminstone aningens mer motiverat att stiga upp i svinottan ...

Jag vet inte varför, men jag tyckte det var vackert ...

Rimfrosten var fantastisk idag ...och jag frustreras över att mitt macroobjektiv är dödssjukt

Närbilder blir lite so-so med 55-200

Dagens/veckans/månadens/årets kalkon?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Omvård, SHEDO, Zebraforum, Sofia Åkerman, Thérèse Nilsson, Foto, Nikon D40, Lund

Hjälp SHEDO att hjälpa!

Det har nog inte undgått någon av bloggens någorlunda regelbundna läsare att jag tillsammans med Sofia driver ett omfattande arbete gällande patienter med självskadebeteende. Mycket av arbetet sker sedan hösten 2008 inom ramen föreningen SHEDOs verksamhet. Inledningsvis arbetet om att en liten grupp kvinnliga patienter varje år skickas till rättspsykiatriska enheter för vård - inte för att de begått brott, utan för att allmänpsykiatrin inte har tillräckliga resurser. Ju djupare vi kunna gräva i frågan har vi insett att problematiken är långt mycket mer omfattande än att endast sträcka sig till en kränkning av rättigheten som skyddar icke-dömda personer från att vårdas tillsammans med dömda personer. Vi har bland annat funnit att patienter med självskadebeteende "behandlas" med mekaniska tvångsmedel som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar och gipsning av armar och ben. Dessa metoder finns inte reglerade i svensk lagstiftning och som således är otillåtna; det samma gäller även de midjebälten som i vissa fall används för mycket aggressiva patienter med annan problematik.

Trots att jag och Sofia, både som privatpersoner och som representanter för SHEDO uppmärksammat både riksdag, regering, JO, media och Socialstyrelsen på det som sker lyser förändringarna med sin frånvaro. I december 2009 riktade Socialstyrelsen äntligen skarp kritik mot kliniken i Sundsvall - lämpligt nog bara ett par veckor efter det att jag och Sofia meddelat vår kontaktperson på Socialstyrelsen riks att vi ämnade JO-anmäla styrelsen för utebliven kritik. Tyvärr håller myndigheterna varandra om ryggen och våra JO-anmälningar är nedlagda.

I samråd med våra kontaktjurister på Raol Wallenbergsinstitutet är vi nu överens om att nästa steg måste vara att gå internationellt. Inom FN och i övriga Europa är debatterna om tvångsvård just nu högaktuella och vi har ett flertal personer och råd att kontakta. För att detta ska vara möjligt måste vi självklart översätta vårt dokument till engelska, något som kostar mycket pengar. Trots att vi fått ett mycket förmånligt pris från en auktoriserad översättare med expertkunskap inom juridisk engelska och vana att granska och översätta liknande dokument är det pengar SHEDO inte har. Vi har därför öppnat en insamling där insamlade medel i första hand går till en översättning av dokumentet och eventuella kompletterande dokument, och i andra hand till de övriga kostnader föreningen har för att driva frågan.

Vill du hjälpa mig, Sofia och SHEDO att driva frågan och kämpa för alla människors rätt till sina mänskliga rättigheter? Läs mer om insamlingen här och skänk en valfri slant till föreningen, glöm inte att märka din inbetalning med "Rättspsyk"! Vi är helt beroende av gåvor och medlen kommer oavkortat att gå till arbetet med rättspsykiatriprojektet.

Tack!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, SHEDO, Myndigheter, Socialstyrelsen, JO, Insamling, Mänskliga rättigheter, Tvångsvård, Tvångsmedel,

Mitt liv i dina händer

För några dagar sedan bloggade jag om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som står åtalad för den lilla Linnéas död. Det är ett fall som väcker många tankar i mej och många andra, för det gör det svårt att blunda för frågor kring vad ett liv är värt. Lasse B skriver mycket nyanserat och läsvärt ur läkarperspektivet och frågar sig samtidigt vad en fällande dom kan leda till. Ann Heberlein resonerar i Sydsvenskan och lyfter frågan om alla liv verkligen är värda att leva. Linnéa hade nästan ingen frisk hjärnvävnad kvar och hade i fem timmar kämpat för (eller mot?) sitt liv sedan respiratorn stängts av. Ponera att någon verkligen givit denna letala injektion - kan det verkligen vara förkastligt att förkorta hennes lidande, hon skulle ju ändå dö? Hennes avslutande ord är så viktiga att jag väljer att citera dem här:

"Att lindra lidande tillhör också läkarens uppgifter – liksom att inte i onödan förlänga lidande då allt hopp är ute. Att på konstgjord väg hålla liv i människor som bara är kroppar handlar mer om att tillgodose anhörigas behov än om att vårda. Det är svårare att rättfärdiga än en överdos tiopental i syfte att lindra lidande."

Skulle problemet vara ur världen om dödshjälp skulle tillåtas? Självklart inte. Jag har inte kunnat ta ställning till vad jag själv tycker om det, men jag är övertygad om att vi måste tillåta oss att tala om livet och döden även när det är svårt. Vem äger egentligen rätten till ditt liv?

Alla patienter har rätt att säga nej till vård, även om de erbjudna insatserna är livsviktiga. Patientens rätt till autonomi, självbestämmande, är stark i den svenska lagstiftningen. Nästan alltid. Patienter som bedöms lida av en "allvarlig psykisk störning" kan tvingas till vård, det som också kallas tvångsvård, LPT eller lagen och psykiatrisk tvångsvård (SFS 1991:1128). Hög och påtaglig risk för självmord i kombination med att patienten motsätter sig vården kan utgöra skäl för tvångsvård. Frågan är bara vad som är vad - är en självmordsbenägen person alltid allvarligt psykiskt störd, eller går det (ur sjukvårdens perspektiv) att vara suicidal OCH frisk? I annat fall har vi ju faktiskt, om än indirekt, lagstiftat mot självmord och då faller faktiskt en väsentlig del av autonomin.

Trots ovanstående stycke är jag ingen förespråkare för självmord, däremot är jag övertygad om att vi måste prata om det. Jag tror aldrig att självmord är en bra lösning, men jag kan mycket väl förstå de tankegångar en suicidal person kan bära på. Jag har haft dem själv och hört dem av så många: resonemang där man nästan försöker rättfärdiga sina tankar med att man ändå "bara är till besvär" eller att ens efterlevande kommer att få det "bättre utan mig". Ett självmord går inte obemärkt förbi, hur skönt det än vore för den som inte mår bra att kunna tänka så. Borden man i alla lägen respektera en människas vilja att dö, eller finns det undantag? Och finns det situationer där livet redan runnit ut och det borde vara möjligt att få förkorta lidandet? Du har själv rätt att tacka nej till motgifterna om du är drabbad av cancer, men inte om du försöker ta ditt liv med giftiga tabletter. Livets och dödens juridik har sina komplicerade gråzoner, men jag vågar nog påstå att den etiska, moraliska och filosofiska balansgången är ännu mer komplicerad. I vems händer vilar mitt liv?
/ Innie
Bilden lånad här
Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Suicid, Dödshjälp, Tvångsvård, Etik, Psykisk störning, LPT, Liv

Sorg och psykiatri

Den här veckan är Amanda redaktör på SHEDO-bloggen och ämnet hon valt är Sorg och Psykiatri, något som verkligen berör mig. Hur skiljer sig sorg från en redan befintlig depression eller livskris? Kan man verkligen sörja om man mår dåligt av andra anledningar, blir inte allt bara sjukdom?

Amanda inledde själv veckan med att berätta hur hon (re)agerade när en nära vän till henne gick bort för snart ett år sedan. Trots att det är en smärtsam berättelse hon delar med sig av, gläds jag åt att hennes sorg ändå fick förbli relativt ostörd. Känslor är inte sjuka. Hannas inlägg känns mer som en kärlekssång till sin mormor, än om en berättelse om död och förlust. Hon berättar hur både hennes egen sjukdom försämrades av dödsfallet, men också att det faktiskt är mormor som får henne att kämpa idag. Idag gästbloggar jag om min sorg när Calle gick bort för snart fyra år sedan och hur jag aldrig tilläts att sörja. Jag berättar hur psykiatrin kom att misstolka min sorg fullständigt och om hur fel det kan bli när man inte riktigt vågar se och lyssna. Läs mitt inlägg här på SHEDO-bloggen!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Sörja, Minnen, Psykiatri, Saknad, SHEDO
Bild lånad härifrån

Om konsten att sälja sig själv ...

Hej!

Jag heter Thérèse Nilsson och har inte en aning om vad jag ska bli när jag blir Stor. Jag har ett näst patologiskt behov att ha ett projekt på gång att ägna tid och energi åt. Jag är ambitiös, ibland lite i överkant, och skulle av många säkert kallas ett dominant kontrollfreak. Jag är frustrerande dålig på att vara passiv betraktare av sånt som verkligen berör mej, där mitt engagemang tenderar att leda in mig på skumma subspecialitetsgränder som få personer tidigare rotat runt i. Eftersom jag när jag var mindre stor trodde att jag ville bli sjuksköterska har jag läst två år på sjuksköterskeprogrammet. Efter en smärre personlig kris bytte jag utbildning och läser nu psykologi på längden och bredden, men har också hunnit med lite juridik och en sväng kreativt skrivande. På fritiden roar jag mej med att läsa mastodontdokument som propositionen för införandet av den nya tvångsvårdslagen eller väsentligen mer lättsmälta beslutsförslag från Hälso- och sjukvårdsnämnden.

Mitt hjärta slår ett extra slag för arbetet med självskadebeteende, men jag är även mycket intresserad av mänskliga rättigheter, i synnerhet de som berör sjukvården. Jag blir småhög av att gräva, granska och undersöka men vill nog inte jobba som journalist. Jag kan nämligen vara lika usel på att göra sådant jag inte är intresserad av, som jag kan vara fullständigt briljant på det som verkligen får mej att brinna. Lagstiftning, konventioner och MR i ämnet tvångsvård kan jag som ett rinnande vatten och den vetenskapliga kunskapen om självskadebeteende är också ordentligt över medel. Jag kan tyvärr inte ta ett nio-till-fem-jobb på grund av min helvetessjukdom, och behöver helt enkelt i hög grad kunna jobba på mina egna villkor. Finns det däremot möjlighet för det ligger min prestationsnivå i utgångsläget runt 150 procent och kan periodvis pressas upp emot både två och trehundra.

Har du ett jobb du tror kan passa mej med mina personliga egenskaper, mina kompetenser och inte minst - mina mindre smickrande svagheter? Hör av dej omgående, kommentarsfältet är idel öra!/ Innie - som tvivlar på att hon någonsin kommer hitta ett passande jobb och gläds åt att det förhoppningsvis är långt tills hon måste ta tag i det ...
Läs även andra bloggares åsikter om Ironi, Utbildning, Intressen, Specialintressen, Psykiatri, Fibromyalgi, Begränsningar, Styrkor

Farmakologi eller socialpsykologi?

Just nu pågår en minst sagt intensiv debatt i kommentarsfältet på Dagens Medicin gällande en rapport från Handisam. Själva rapporten handlar egentligen om attityder och kunskap kring psykisk ohälsa, men diskussionen (som i skrivande ögonblick omfattar 137 kommentarer!) har främst kommit att bli ett skyttegravskrig mellan de som förespråkar ett medicinsk-biologiskt förhållningssätt inom psykiatrin och de mer medicinkritiska och vill ha ett socialpsykiatriskt perspektiv. Själv ser jag ingen anledning till att psykiatrin ska välja ett perspektiv, vissa tillstånd och vissa patienter behöver läkemedel, andra terapi och vissa en kombination. Varför göra det till ett problem?

De mängder läkemedel som jag behandlats med är det ingen läkare med vett och sans som valt att ordinera, därmed inte sagt att samtliga mina läkare var vettlösa. Problemet var i stället att jag aldrig hade någon kontinuerlig läkarkontakt. Avdelningsläkarna kunde ändra i mina medicinlistor utan att ens träffa mig, nästa vecka kom en ny läkare som la till ytterligare en tablett, men utan att våga sätta ut den kollegan satt in veckan dessförinnan. Vid nästa rond fanns en ny läkare på plats med ett nytt favoritläkemedel som hamnade på min lista, och plötsligt åt jag närmare trettio tabletter. Per dygn. Samtalsterapin lyste med sin frånvaro år ut och år in och jag försämrades stadigt. De preparat jag i efterhand är mest kritisk gentemot är dels neuroleptikan som gjorde mej obeskrivligt trött och förvandlade min hjärna till kletig gröt, samt bensodiazepinerna; narkotikaklassade och starkt beroendeframkallande ångestdämpande jag åt i dubbel maxdos och som gjorde mig till en loj zombie.När jag vid min sista inläggning på eget bevåg rensat ut mina medicinlistor (inget jag rekommenderar, men jag saknade som vanligt läkare ...) och den tyska hyrläkaren ville testa två antidepressiva i kombination var jag därför mycket tveksam. Jag var trött på att äta piller och ville bara få hjälp upp ur anorexin, men å andra sidan var jag ordentligt trött på depressionen också. Så jag testade. Och gick från svart till vitt på en vecka, så väl hade ingen enskild behandling fungerat för mig någonsin tidigare. När en tablett dämpar ångest och en annan har det som biverkning är det svårt att riktigt få nån vettig effekt. Tillsammans med dessa två preparat, ett ordentligt jävlar anamma och en mycket kompetent och efterlängtad psykolog skrevs jag ut bara några veckor senare och har sen aldrig återvänt. Däremot hade tabletterna allena, oavsett om jag åt två eller trettiotvå, aldrig hade kunnat hjälpa mig. Jag vet inte om det är mest spännande eller mest skrämmande hur någonting kan vara så fullkomligt förödande när det används felaktigt, kan vara minst lika livgivande och positivt när det används med förnuft och varsamhet.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens Medicin, Läkemedel, Farmakologi, Polyfarmaci, Neuroleptika, Antidepressiva, Depression, Biverkningar, Samtalsterapi
Bild lånad här

Ansvar i vården - avbruten behandling eller dråp?

Idag kom beskedet att läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus åtalas för dråp på den lilla flickan som avled på sjukhuset 2008. Åklagaren anser sig kunna bevisa att det är läkaren som givit barnet den dödliga dosen av tiopental som fanns i hennes kropp vid obduktionen, och ett antal vittnen stärker antagandet. Läkaren nekar till alla anklagelser, Läkarförbundets ordförande är kritisk till utredningen. Läkarens advokat tycker att åklagaren "pratar i nattmössan" och begär att utredningen ska göras om. Socialstyrelsen har tidigare utrett fallet och kommit fram till att läkare inte gjort något fel- däremot har de inte kunnat förklara hur den dödliga läkemedelsdosen hamnat i flickans kropp. Dagens Medicin har skrivit spaltmeter om ärendet, och riksmedia är inte långt efter. Flickan var femton veckor för tidigt född och vårdades i respirator. Familjen hade, efter stor vånda, accepterat att avsluta den livsuppehållande behandlingen. Läkemedlet i flickans kropp upptäcktes efter den polisanmälan föräldrarna gjorde för att få saken utredd.

Fallet med barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus lämnar sannolikt få personer oberörda. Vissa går i fullständigt försvar för läkaren, andra väljer att kritisera åklagaren eller polisens arbete, och några hoppas på en fällande dom. Själv hoppas jag precis som Juridikbloggen att rättsprocessen ska få arbeta ostört så att resultatet blir bästa möjliga. Det här är inte ett fall som bara rör barnfamiljen, läkaren och vårdpersonalen, utan har relevans för hela vårdapparaten. Hur domaren väljer att döma lär ha betydelse oavsett utfall, men kanske extra mycket om det blir en fällande dom.

Med tanke på hur sjuk flickan var går mina tankar rakt in i funderingar kring dödshjälp. Vad är aktiv dödshjälp och vad är passiv? Kan passiv dödshjälp vara okej och hur vet vi var gränsen går? Om det visar sig att läkaren verkligen gav den där dosen kan hon dömas för dråp, men att hon fem minuter tidigare stängt av barnets respirator kallas att avsluta livsuppehållande åtgärder och är inte straffbart. Det kan väl möjligen ses som en typ av passiv dödshjälp, även om den benämningen inte används. Ett visst mått av lindring är nödvändigt för att en döende människa ska slippa ångest och smärta och doserna är vanligtvis avsevärt högre i den palliativa vården än i den kurativa, men de måste fortfarande var rimliga. Med all självklarhet. Jag är bara rädd att en fällande dom skulle leda till en minskning av användandet av potenta läkemedel hos palliativa patienter, så som redan skett på flera barnsjukhus. Jag vet bara att den dag det är dags för någon av mina kära att gå vidare vill jag vara säker på att de får dö med så stor lindring som möjligt. Sofia skrev i mars när läkaren hämtades av polisen på sin arbetsplats;

"Många gånger är det ett gränsland vi rör oss i som vårdpersonal, trots att vi alla arbetar i livets tjänst."

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Dråp, Åklagare, Misstänkt, Barnläkare, Dödshjälp, Aktiv dödshjälp, Tiopental, Palliativ vård