Självskadebeteende; ett sätt att överleva

I en kommentar till torsdagens inlägg fick jag följande fråga vars svar förtjänar ett eget inlägg;
"Hur menar du när du skriver att du skadade dig för att överleva? Kan du förklara?"

Om man sammanfattar alla definitioner som finns av självskadebeteende skulle man kunna få ungefär den här lydelsen;
"En självskada är en avsiktlig destruktiv handling som är riktad mot den egna kroppen (e.g. vävnadsskada eller förgiftning) utan självmordssyfte."
Det är den sista, kursiverade delen som egentligen gör det hela intressant. För att en självskadehandling ska vara just en självskadehandling krävs alltså att personen inte hade någon intention att ta sitt liv. I förlängningen innebär det också att handlingens allvarlighetsgrad har ringa, eller egentligen ingen alls, betydelse för hur man ska tolka den. Som alltid är det tankarna, känslorna och upplevelserna bakom handlingen som spelar roll - den självdestruktiva handlingen är bara sekundär.

Men varför skadar man då sin egen kropp medvetet, utan att egentligen vilja dö? Självklart finns inget enkelt svar och för att göra det hela än med komplicerat kan samma person en dag skada sej med och nästa dag utan självmordsintention. När jag började att skadade mej själv gjorde jag det för att överleva. När jag var tretton och började högstadiet klev jag in i en värld som var mej så främmande. Bland jeans i tumstolekar och smink jag inte ens förstod hur det skulle användas vaknade mina självförebrående tankar som gav liv åt mitt aggressiva självhat. Jag började trixa med maten och några år senare skadade jag mej själv för första gången. Jag behövde ett sätt att stå ut med självhatet, ett sätt att orka genom obehag, ångest och min känsla av utanförskap. Jag ville inte dö - egentligen ville jag leva - men jag behövde ett sätt att döva de mörka känslorna på. Självskadebeteendet blev mitt sätt att överleva.

I en omröstning på Zebraforum fick användarna svara på frågan varför de skadade sej själv. Det fanns möjlighet för samma medlem att ange flera orsaker. Resultatet blev ungefär så som jag gissat - väldigt varierande. En majoritet angav att man skadade sej för att bli lugn, för att straffa sej själv och för att känna sej levande. Vidare svarade några att självskadorna var ett sätt att markera sin identitet, att förmedla tankar och känslor, eller att det var det enda de var riktigt bra på. Under de åtta år som jag skadade mej själv har jag nog betat av samtliga skäl i listan ovan. Självskadebeteendet blev min överlevnadsstrategi, det blev mitt sätt att hantera nästan allting i mitt liv till den gräns att jag skadade mej själv för att det var det enda jag kunde.

Självskadorna blev mitt substitut för ilska och agressioner, de blev mina tårar och min sorg, min rädsla och min panik. De blev mitt sätt att skrika högt, att protestera och proklamera, min gråt och min osäkerhet, mitt sökande och mitt misslyckande. Mot slutet blev självskadorna också min enda glädje och min största trygghet; jag hade tappat allting annat.

Jag slutade till sist att skada mej själv för att det plötsligt på allvar handlade om liv eller död. Det var inte längre självklart att jag skulle klara mej, mitt självskadebeteende hade blivit direkt livshotande. Jag var tvungen att välja - liv eller död. Att skada mej själv var inte längre en överlevnadsstrategi, det var en rak väg till döden. Jag hade velat länge, ibland önskade jag liv, ibland död. När alltid ställts på sin spets blev jag plötsligt varse om vad som betydde något, och jag satsade helhjärtat mot livet. Jag slutade vänta på räddningen, jag övergav min väntan på den rätta hjälpen eller den perfekta behandlingen; hade den inte kommit på mina sju år inom psykiatrin så skulle den aldrig dyka upp. Själv sägs vara bäste dräng och jag jobbade stenhårt., dygnet runt. Det var slut på förhandlingar med mej själv, det var allt eller inget som gällde. Inga självskador, inga kompromisser med matscheman, inget smugglande och inga förhandlingar. Bara raka vägen fram, genom ångesten. Ett år senare började jag plugga på universitetet.

Det är aldrig omöjligt att bli fri(sk). Aldrig någonsin. Ibland behöver man själv komma till en punkt där man är kräktrött på det sjuka och längtar efter förändring, ibland behöver man få den där sista knuffen i ryggen eller hitta den där trygga terapeuten. Ibland är det, som för min del, livet själv som är räddningen. Vad hjälper dej?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Psykiatri, Sofia Åkerman, Överlevnadsstrategier