Upplevelse av den psykiatriska vården

Jag har många gånger bloggat om mina och andras upplevelser av den svenska psykiatrin. Det är tyvärr sällan några positiva berättelser och det är många gånger som jag känner mej som en gnällkärring i särklass. Jag har pratat en del med Sofia om det här eftersom våra upplevelser på många sätt är skrämmande lika, och vår förhoppning är väl att vi snarare representerar undantagen än regeln för hur psykiatrin behandlar sina patienter. Det gör det visserligen inte mer okej (det är inte rättfärdigat att mörda någon bara för att man gör det sällan!) men det skulle i alla fall kännas skönt att veta att det finns de som har goda erfarenheter också.

Där har forumet spelat stor roll för mej. Trots att medlemmarna många gånger är, eller har varit, väldigt sjuka är stämningen så gott som alltid god. Många har kanske problem med försäkringskassan, myndigheter eller sin vårdenhet, men de allra flesta berättar ändå om en sjukvård som i stora drag fungerar. Vissa gånger blir jag så glad att tårarna kryper i ögonvrårna när jag läser om landsting som slår sej blodig för enskilda självskadepatienter, om unga tjejer som får boendestöd dygnet runt för att slippa slutenvården eller om terapeuter som stenhårt tillämpar DBT'ns tillgänglighetsprincip och finns till hands dygnet runt för handledande korta samtal. Då gläds jag.

Det händer också att tårarna vill fram av andra skäl också, när ilskan, sorgen eller vanmakten blir för stor, men då handlar det nästan alltid om bemötande eller slutenvården. Någon har fått en stämpel som hopplös kroniker, en annan har fått höra att behandlingen avbryts på grund av för få behandlingsresultat. Någon låses in på tvångsvård och får inte lämna sjukhuset förrän ett par år senare. Min upplevelse har länge varit att det är den slutna psykiatriska vården som är i mest akut behov av förändring, och att öppenvården är mer fungerande.

Jag startade en poll på forumet för att undersöka saken, och fick också min hypotes bekräftad. 57 % av de som röstade var nöjd eller neutral med den öppenvård de fått medan 41 % var missnöjda. När det gällde slutenvården var hela 84 missnöjda och bara 13 procent nöjda eller neutrala. Vad är det som skapar dessa gigantiska skillnader? Handlar det bara om att man är 'friskare' när man vårdas inom öppenvården och därmed har bättre möjligheter att ta till vara på den vård man får? Eller är det faktiskt så att kompetensen inom slutenvården är sämre (tänk på alla vikarier!) och att behandling för många faktiskt saknas?

Jag har öppnat två undersökningar här på bloggen som jag mer än gärna skulle se att du besvarar. Oavsett om du är anhörig, vän, drabbad eller själv arbetar inom psykiatrin skulle jag vilja att du betygsätter den eller de delarna av verksamheten som du berörts av. Många har kanske vårdats både inom kommunens och den privata sektorns enheter, men det är den traditionella, landstingsdrivna vården jag är intresserad av. Även om du redan lämnat din röst på Zebraforum vore jag ytterst tacksam om du ville rösta även här. Känner du någon som också vårdats men inte läser här får du gärna tipsa om röstningen, ju fler som röstar desto större och säkrare blir ju underlaget. Som vanligt blir jag glad för kommentarer av alla de slag, det är oftast de som ger en mer rättvis bild åt läget inom psykiatrin.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Sverige, Slutenvård, Öppenvård

Höstfrid

Trots att klockan inte ens slagit fem den här torsdagseftermiddagen är det redan så gott som becksvart utanför fönstret. För en knapp timme sen kom jag, sambon och hunden hem från en långpromenad i ösregn -hösten är här nu med allt vad den innebär.

De allra flesta jag känner och kommer i kontakt med tycker hemskt illa om hösten, mörkret, regnet och kylan. Själv har jag alltid varit deras motpol, men både jag och mina anhöriga har kanske trott att det egentligen varit min sjukdom som älskat hösten. Med lite distans kan jag nu säga att jag djupt och innerligt, från djupet av mitt hjärta, älskar hösten. Med eller utan sjukdom så är den fantastisk.

I motsats till många så tycker jag hösten är en enda lång färgexplosion. Om sommaren är trädens löv månne djupt gröna och markens blommor prunkar, men för mej är färgerna så lätta och flyktiga. Höstens färger, när framför allt lönnlöven brinner och glöder, har tyngd och innehåll. September, oktober och november är för mej månader av återhämtning och rekreation. Att se träden fälla sina löv och se hur naturen går till vila skänker mej ro och lugn. Det känns som att naturen vid den här tiden varje år helrenoverar sej själv, skalar bort allt dött, slitet och överblivet för att lämnas i karg vila under några kalla vintermånader. I mars börjar livet spira och utifrån det tomma blad som hösten skapat kan nytt liv och ny natur slå rot. Men allt börjar under hösten.

Inom svenska kyrkan ligger fastan under vårmånaderna inför påsken. Då är meningen att du ska 'rena' dej själv, andligt, själsligt och kroppsligt. För mej innebär hösten en mental fasta där jag kan återhämta mej, finna ny kompassriktning och ur mina tankar mejsla fram det som är viktigt för mej. Jag förväntas inte ägna timmar varje dag åt strandpromenader eller jobba på solbrännan, det finns inga grillfester, sommarkalas eller badstränder som vill ha min tid. Bara regnet, mörkret, löven och tekopparna. Hösten är min tid, lugnets tid, kärlekens tid och kravlöshetens tid. Därför blir jag oerhört glad och tacksam när jag får läsa blogginlägg som det Sofia skrev igår; det ger mej ro.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Höst, Meditation, Stillhet, Fasta

Själmord - eller; det man inte får tala om..

För en tid sedan hittade jag Ludmillas blogg och har sen dess inte kunnat sluta läsa. Hon är mamman som förlorade sin 14-åriga dotter i ett självmord som, trots att hon vårdades inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin, inte lyckades hejdas. I början på september sände SVT's Uppdrag Grankning ett program om personer som via internet hjälper dem som mår dåligt att ta livet av sej. Trots att Socialstyrelsen i sitt förslag till nationellt program för suicidprevention fastslår att man bör "minska tillgänglighet till medel och metoder för suicid" vill regeringen inte lagstifta mot 'självmordshjälpande' hemsidor eller forum på internet.

Alla drabbas. Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-44 år och tar tre gånger så många liv varje år som trafiken. Trots att mycket statistik visar på minskningar i självmordsstatistiken så ökar den i gruppen unga kvinnor 15-24 år. Alla känner någon, som känner någon, som är drabbad. Och ändå - självmord är ingenting man pratar om. När en av Sveriges främsta unga skådespelerskor hastigt avled för något år sedan stannade debatten hastigt av när det blev känt att kvinnan i fråga tagit sitt eget liv. Det är tabu.

Idag har ämnet väckts inte mindre än två gånger på Zebraforum. En medlem berättade att en person i hennes vänkrets tagit sitt liv. Bara några timmar tidigare hade vi fått veta att en av våra egna användare avslutat sitt liv. Vi har inte tidigare drabbats av det så konkret, men nu är vi tvungna att handla. Hur skapar vi ett tillåtande samtalsrum som inte dömer, som validerar känslostormar men som ändå inte river upp mer än det läker? Det är en sann prövning men jag är mer än villig att genomgå den.

För jag erkänner, det svider bakom ögonlocken när jag läser hur hårt det drabbar. Skammen bubblar i bröstet när jag påminns om mitt eget trauma. Jag kan inte döma de som gjort det slutgiltiga valet eftersom jag själv fattade det en strålande sommardag för två och ett halvt år sedan och minns mitt kaos. Men jag hade mer tur än någon fyrklöver i världen kan erbjuda, jag välsignades med en andra chans. Linnéa gjorde inte det och inte heller någon annan av de 1500 personer som tagit livet av sej det gångna året. I stället för att tiga ihjäl deras öde måste vi prata om det. Ingen tystnad i världen kan ge de sörjande sina saknade tillbaka, men orden, förståelsen och debatten kan möjligen hjälpa dem att läka. Fram till den dagen då vi i tid lyckas hjälpa alla som behöver och nollvisionen blir verklighet även inom suicidpreventionen är samtalet vårt starkaste vapen.

Aldrig att jag vill glorifiera valet att avsluta sitt eget liv. Det är ett trauma utan dess like för anhöriga, släkt och vänner. Men att likt många religioner och samhällen gjort och fortfarande gör, syndbelägga det eller illegalisera det, leder inte framåt utan bakåt. Min förhoppning är att jag ska kunna vara en av dem som gick vidare. En av de som överlevde och är lyckliga, tacksamma och glada för det. Jag vill vara ett av de levande exemplen på att det inte finns någon depression för djup för att hävas, och att inga problem är för stora för att hantera. Jag tala för livet när jag skriver om döden.

// Innie

Tack till SPES för fakta och statistik!
Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Suicid, Självmordsprevention, Suicidprevention, Liv, Livsglädje

Räddningstjänsten på sightseeingtur

De kom...

...de såg... (förvirrade ut...)

...de vände åter!

Och vårt förtroende för räddningstjänsten fick sej en lätt törn efter att två brandbilar och en samordningsbil snurrat runt här i kvarteren i närmare tio minuter och när en person till sist klev ur brandbilen för att titta förvirrat på områdeskartan och sedan köra iväg igen med svansen mellan benen kändes plötsligt ösregnet ganska betryggande...

// Innie

Vintertid!

När jag vaknade i morse öste regnet ner utanför fönstret och plötsligt kändes det inte det minsta lockande att bege sej iväg in till stan för att gå på högmässa i domkyrkan. När sambon och jag dessutom upptäckte att det dagen till ära skulle firas familjegudstjänst i stället för högmässa sköts kyrkobesöket upp till senare i eftermiddag då det är engelskspråkig mässa. Efter en kort promenad med min regnfobiska hund har jag nu tänt doftljus, lagt Mazzy Star i stereon och går nu och viker tvätt, småsurfar och plockar här hemma. Det är helt okej det också. Dessutom har jag ju vunnit en timme extratid i natt eftersom det numera är vintertid = klockan ska tillbaka en timme! Om du vill ha tips på hur i hela fridens namn man ska komma ihåg när klockan ska dras hur kan du läsa mitt inlägg sen förra hösten. Nu ska jag brygga en ny kanna kaffe och läsa Svenskan och Sydsvenskan. Ljusen på bordet här hemma brinner särskilt för offren i diskoteksbranden i Göteborg 1998. Idag är det tio år sedan 63 barn och ungdomar omkom i en brand som uppstod efter ett gräl om en 40-kronors entrébiljett. Tänd ett ljus du också.

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Vintertid, Högmässa, Domkyrka, Göteborgsbranden, Diskoteksbranden

Hundliv, kattliv, Lundaliv

Katterna har nu fått sin första omgång vaccin och vi ska tillbaka till kliniken om tre-fyra veckor för påfyllning. Även matte är i vaccinationstagen men knappast varken för kattpest eller kattsnuva utan snarare tråkigheter som sprids via blodet. Kan vara en god idé när man ämnar arbeta med vassa saker och sjuka människor vars blod jag kommer stjäla med friskt mod.

Bilen vi fick till skänks när vi flyttade ner har bestämt sej för att bli sjuk och låter just nu som en slåttermaskin eller skördetröska. Det tyckte vi var dåligt så vi körde den till doktorn som på fullaste allvar tog fram ett bil-stetoskop och lyssnade och grejade. Botemedlet heter ny vattenpump och kostar inte gratis så våra mekaniska hästkrafter får stå och vila lite medan jag och sambon funderar.

Hösten är här, det ösregnar och är grått och jag är trött mest hela tiden. Flera gånger den här veckan har vänner ring och SMS'at och bjudit in mej till lunch, fika och tjejkväll men jag går på sparlåga just nu och har mest ork att krama sambon, klia katterna och promenera hunden. Men det är faktiskt tillräckligt, livet behöver inte gå i hundra jämt. Jag har tillräcklig ork för skolan och njuter av kärleken till sambon och djuren. Livet är bra.

Sambon och Celia i full fart på tennisbanan med tennisboll

Bollar är det bästa Celia vet så pauserna på banan blir korta och få

Väl hemma igen kan man dock däcka i kojan - där trivs hon bäst

Våra katter har två tillstånd; antingen så mycket fart att de inte ens fastnar på kort...

...eller totalt tokdäckade i en hög, på varandra, om varandra, i husses famn i soffan

// Innie

Historien kontra identitet och livssyn

På forumet har det nyligen startat upp en diskussion om hur ens historia påverkar ens identitet och livssyn. Jag följer den med intresse och hoppas på flera infallsvinklar och tankesätt. Själv är jag övertygad om att min historia har hjälpt mej att bli den jag är idag, och jag tror faktiskt inte jag hade kunnat komma hit på något annat sätt.

Det är svårt att sätta ett "före-" och ett "efter"datum på sjukdomen och de snedvridna tankarna men jag minns ändå hur jag var som tolvåring, innan anorexitankarna slagit rot i mej. Jag var aldrig tillräcklig. Aldrig tillräckligt söt, tillräckligt bra, tillräckligt smart, tillräckligt duktig, tillräckligt synlig, tillräckligt bråkig, tillräckligt cool... listan tog aldrig slut. Jag levde på att le och vara snäll men kände aldrig att jag riktigt räckte till. Sen kom mörkret och tog allt mer av mitt liv i anspråk. De första fem åren kunde jag fortfarande tygla det och lyckades jonglera med skolan, familjen och fasaden i enda handen och självhatet, svälten och skadorna i andra handen, men ingenting vara för evigt. När jag fyllt arton snubblade jag på mina egna fötter och tappade alla bollarna och landande på den slutna psykiatriska vuxenavdelningen. Resten är historia.

Jag vågar nog säga att om mörkret inte kommit när det gjorde hade jag med all säkerhet fortsatt leva för andra. Jag hade garanterat fortsatt försöka uppfylla andras krav och tids nog hade jag brakat in i en vägg ändå; ingen kan leva ett helt liv på andras villkor. Min sjukdomstid har tvingat mej stå upp för mej själv i jakten på vård och hjälp, i strävan efter etiskt bemötande och i de ständiga striderna med mej själv. Jag tror att samtidigt som jag sakta kvävde mina små djävlar och demoner också lärde mej att bejaka mej själv och mina egna viljor, förmågor och resurser. Jag insåg vikten av att hjälpa sej själv innan man kan hjälpa någon annan och tvingades erfara den bittra smaken av att rädda sitt eget skepp istället för att paddla åt någon annan. Trots att sjukdomen på många sätt bröt ner mej gav den mej också en chans att bygga upp mej på nytt. Aningen starkare, aningen tryggare, aningen modigare och med oändligt mycket vidare insikt än tidigare.

Jag har lärt mej tacksamhet. Jag har lärt mej att inte ta livet för givet utan se det som den gåva det är. Jag har lärt mej att leva här och nu. Jag har lärt mej att själv lösa mina problem och inte vänta mej räddning utifrån. Jag har lärt mej att kämpa för det jag vill ha och att lämna det mindre viktiga åt sidan. Jag har lärt mej ransonera med mina resurser. Jag har lärt mej lyhördhet och samspel. Jag har lärt mej att leva.

Tolka mej nu inte fel - det här är inte en uppmaning till att börja skada eller svälta sej. Det är i sanning ingen bra väg till lycka. Det var inte sjukdomen i sej som gjorde mej till den jag är utan vägen UT ur den. Det var inte svälten eller skadorna som gjorde mej stark utan min förmåga att stå emot dem. Det var inte inläggningarna eller den allt för frikostiga medicineringen som gav mej insikt i livet utan striden mot sjukhuset och tabletterna. Sjukdomen har verkligen inget egenvärde och hade inte givit mej någonting alls om jag inte kunnat vända det till något konstruktivt. Om det hade varit möjligt hade jag självkart velat komma dit jag är idag utan alla traumatiska och nedbrytade upplevelser! Men i valet mellan att inte ha vunnit dem alls och att ha gjort det på en slitsam och kämpig väg vet jag vilket jag föredrar. Och tur är väl det, historien kan jag inte förändra - bara min upplevelse av den.

Hur ser du på din historia? Hur påverkar den vem du är i dag och vad har den tillfört, positivt eller negativt?

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Psykiatri, Identitet, Livssyn, Livslust, Hopp

Studiemotivation - check!

Fördelar med Lunds universitet kontra Linköping, snabbversionen;

1. Fenomenet "Gamla tentor" är väletablerat, välfungerande och ett av de starkare redskapen i studentens tentapluggande.
2. Tentorna består av tentafrågor och inte tentasagor. När examinatorn vill att studenten ska beskriva hur konfusion yttrar sej hos äldre ställer hon en fråga om hur konfusion yttrar sej hos äldre. Cool grej faktiskt.
3. Studenterna förväntas inte ha mediala gåvor. Det studenten förväntas lära sej uttrycks i läroplanen, i studiemålen, i den välavgränsade kurslitteraturen samt på de relevanta föreläsningarna. Eventuell träning i tankeläsande lämnas därmed till fritiden.
4. Läroplanen det refereras till i punkt 3 är skriven på ett språk som även en simpel student kan förstå samt i ett typsnitt och en layout som varken kräver förstoringsglas eller radbrytarmaskin för att kunna tyda.
5. Endast en teoretisk kurs omfattar 15 högskolepoäng, övriga tenteras av i sjok om 7,5 hp. Det finns därmed en rimlig chans för studenten att lära sej den kunskapsmassa hon förväntas tenta av och behöver därmed inte oroa sej nämnvärt för kuggningsorgier om 70% per klass.

Jag inser att min sammanfattning kan te sej en smula synisk och ironisk och möjligen även en aning romantiserande, men jag måste nog erkänna att jag är lite förälskad i sjuksköterskeutbildningen här i Lund. För första gången på jag vet inte hur länge så vet jag faktiskt vad som förväntas av mej, min kunskapstörst är stor och jag vill verkligen läsa och lära mej. Plötsligt inser jag hur viktigt det är att ha ett tydligt och väl avgränsat mål att arbeta mot, och hur mycket det faktiskt höjer motivationen. PBL i all ära men just nu känns det här mellantinget mellan självstyrd och lärarstyrd undervisning som en ren välsignelse - det finns en rimlig chans att jag kan bli sjuksköterska!

Jag läser några kapitel i min bok som jag vet innehåller det jag behöver, dubbelkollar i referenslitteraturen, tittar snällt på sambon och tigger hans gudomliga popcorn, läser lite till och får en ångande sexlitershistoria placerad invid mina böcker. Katterna får stolleryck i bakgrunden och far runt i lägenheten i jakten på leksaksmössen, Celia tittar längtande efter sina levande leksakssyskon hon inte får jaga och husse sitter nedsjunken i soffan mitt i kaoset. Jag älskar mitt liv.

// Innie

Tack aftonbladet för lån av bild.
Läs även andra bloggares åsikter om Studiemotivation, Lund, Linköping, PBL

Dödens mod och livets glädje

För några veckor sedan gick min kära mormor bort, bara några månader före sin nittioårsdag och igår var det tid för begravning. Trots att det ösregnat i flera dagar här i Skåne höll regnet uppe hela dagen och solen vågade sej med fram och fick lönnens höstlöv att explodera i gulröda färgkaskader. Så vackert, så enkelt, så nära. Den närmaste släkten, underbara blommor, dottersonen vid pianot och höstäpplen på kistan. Så mormor.

Jag är verkligen inte bra på det här med döden. När Calle dog den första maj 2006 raserades hela min värld och mitt perspektiv på döden försvrängdes totalt. 24 år ung tvingades han lämna vård värd när hjärntumören segrade en andra gång. Vi var över hundra personer som tagit oss från städer i hela landet för att närvara på hans begravning och tårarna tog aldrig slut. I nästan två timmar satt jag där inne och jag trodde aldrig jag skulle komma därifrån. Blomsterkransar från gymnasieklassen, ungdomsgruppen i kyrkan och vännerna på läkarprogrammet. Döden var så orättvis. Jag har inte varit på något begravning sen dess och har ibland svårt för själaringningen i högmässan på söndagarna. Jag tycker helt enkelt inte om begravningar.

Därför var det med en ganska stor portion nervositet som jag, syster och sambon körde iväg till det sista avskedet av mormor igår. Någonstans visste jag ändå att det här var annorlunda. Mormor fick ett långt och bra liv. Hon fick avsluta det i sitt eget hem och var klar hela resan igenom. Döden är en förlängning av livet och den kan inte sägas vara annat än naturlig vid hennes ålder. När jag väl satt där i kapellet tänkte jag mycket och länge på den blogg Sofia skrev för några dagar sedan om att Möta döden med mod. Jag mindes inte speciellt mycket mer av inlägget än just de orden, och de upprepade jag för mej själv gång efter gång. Möt döden med mod.

Jag tror att min syn på döden fick lite upprättelse i kapellet igår. Sorgen fanns där självklart och tårarna rann, men ändå kunde en känsla av ro stundtals infinna sej. Mormor har gjort sitt, hon har vandrat klart och möts nu av Gud (och av morfar!). Jag tror egentligen inte man borde traumatisera döden så som vi gör i Skandinavien, den är oifrånkomlig och det enda som drabbar dej oavsett samhällsklass, inkomst, utbildning, kön, sexualitet eller religion. Det sägs ju att det enda vi med säkerhet vet är att vi alla ska dö. Låt oss sörja när vi behöver, men låt oss också glädjas över de goda åren. Jag tror de skygglappar vi sätter för våra egna och våra barns ögon ibland skadar mer än de skyddar; om vi möter döden med tror jag vi har lättare för att möta livet med den glädje det förtjänar.

// Innie

Tack Sofia, för ovärderlig tankehjälp, och älskade mormor - sov gott och vila i frid!

Läs även andra bloggares åsikter om Död, Liv, Begravning, Sorg

Rättspsyk, än en gång

Så var det dags igen. Ett kort samtal på mobilen och dagen därpå ett ännu kortare SMS. Ännu en av vännerna har nu svikits av den svenska allmänpsykiatrin, stämplats som hopplös och skickats till rättpsykiatrin. Utan LRV och utan dom, men med hundratals synliga ärr på armarna och oräknerliga i själen.

Jag har tidigare uttryckt mina åsikter om självskadare på rättspsyk, men jag tycker ändå de tål att upprepas. Eftersom jag dessutom alltid lyckas få kommentarer i stil med "Men kriminella är också människor" kan jag lika gärna börja i den änden. Jo, kriminella är också människor. En mördare har samma människovärde som den frommaste av de fromma, det är inte tu tal om saken. Däremot har en barnamördare eller våldsbrottsling ett vårdbehov vitt skilt från självskadarens. Båda är i behov av högkvalificerad psykiatriska vård, men där slutar också likheterna.
I dagsläget finns så vitt jag vet ingen sluten vårdform för personer som skadar sej själva. Alla behandlingshem är mer eller mindre öppna och det finns inga möjligheter att med tvång hålla kvar patienterna annat än på den slutna akutpsykiatriska avdelningarna. Trots att jag generellt sett är emot inlåsning av självskadare eftersom jag är övertygad om att det ökar självskadehandlingarna, så finns det ändå tillfällen och individer som är i behov av det. När det egna landstinget gått bet på att hjälpa den unga kvinnan (eftersom det i de allra flesta fallen är just unga kvinnor som skickas iväg) kvarstår bara en lösning - att skicka henne till någon av landets rättspsykiatriska enheter.

Varför är jag då emot det, eftersom det faktiskt finns de som blir hjälpta?
Jag tycker helt enkelt inte det är etiskt att placera 16-åriga flickor som ännu är barn, på avdelningar där man vårdar landets mördare och våldsmän. Det är inte okej. Det intressanta är att de ungdomar som faktiskt begår kriminella handlingar och blir dömda för dessa, inte hamnar varken i regelrätta fängelser eller inom rättspsykiatrin - det anses vara en destruktiv miljö för unga brottslingar som istället placeras på ungdomshem eller vårdinrättningar anpassade för unga människor. Ska man behöva begå brott för att få värdig vård? Dessutom är besöksmöjligheterna begränsade och många av tjejerna träffar sina föräldrar först efter grundlig planering ett par gånger om året. Ingen människa, och framför allt inte någon som har sitt självförtroende och sin livsvilja körd i botten, mår väl av att skäras av från sin familj och sina vänner. Det enda som händer är att man bidrar till ytterligare isolering och försämring.

Det handlar alltså om etik, inte om vårdresultat. På två av landets enheter, Sundsvall och Växjö, har man faktiskt vidareutbildat delar av personalen för att bättre kunna bemöta dessa ökande patientgrupper med självskadande beteende. På landets övriga rättspsykiatriska kliniker finns dock inte denna kompetens, men även hit skickas personer enligt LPT. Min vän som nu skickats iväg hamnade först på en av dessa övriga kliniker, samma klinik som jag remitterades till sommaren 2006. Jag fick beskedet att jag skulle bli kvar där "Tills du tagit ditt förnuft till fånga" som chefsöverläkaren så fint uttryckte det, och min vän fick i veckan hälsningen från nuvarande läkare att hon var välkommen tillbaka till Linköping, "Om du nu någonsin kommer därifrån" med åsyftan på rättspsyk. Vad är det som får högutbildade och specialistkompetenta läkare att göra uttalanden som dessa till unga människor med obefintlig självkänsla? Jag kan verkligen inte förstå det.

Min vän blev tack och lov inte kvar på den första kliniken utan skickades i går till Sundsvall för vidare vård. Jag hoppas och ber att de ska kunna hjälpa henne, men blotta tanken på de tvångshandskar, tvångshjälmar och den isolering som nyttjas på kliniken får mej att vilja kräkas. Det är ingen värdig vård för självskadare, det handlar om att bryta ner en människa tills ingenting finns kvar, och sedan i möjligaste mån bygga upp henne till en förprogrammerad robot. Om nu kompetensen finns på rättspykiatrin; flytta den därifrån och skapa några få behandlingsenheter som får täcka landets behov av högspecialiserad vård för självsdestruktiva och svårt ätstörda. Bespara dem stämpeln hopplöst kriminella som medföljer remissen till rättspsyk och få dem att förstå att de är människor värda att älskas, människor värda att satsa på och männiksor värda ett värdigt liv.

// Innie

Bilderna visa alla rastgården på Växjö rättspsykiatriska klink som tillsammans med Sundsvall vårdar flest patienter enligt LPT.

Och jag blir sjuk på tanken att det skulle varit jag...


Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Rättspsykiatri, Självskadebeteende, Behandling, Sundsvall, Tvångsvård, Politik

Vardagsprat

Nu har jag äntligen börjat skolan 'på riktigt' och jag följer en klass med föreläsningar och grupparbete. Det känns nästan en smula märkligt att sätta sej i skolbänken igen, det är onekligen ett antal månader sedan jag var där senast. Men utan tvekan så känns det bra och jag är glad över att få rutiner igen och tider att passa. Den här första veckan är det socialpsykolgi som står på schemat vilket känns som en lagom mjuk start.

Celia har fått nya klokapselbrott så förmiddagen veks åt ett första besök på Lunds djursjukhus och överlämning av hennes tjugosidiga linköpingsjournal. Nu ligger hon i soffan och sover med två tassar i blåa bandage med små gröna hjärtan påklistrade på bandagen. Kliniken kändes seriös och kunnig vilket är viktigt med tanke på hur ofta vi kommer behöva deras hjälp.
Livet i Lund närmar sej vardag även om sambon och jag fortfarande kan utbrista; Men det här är ju hemma nu! i nån blandad form av låtsad förvånig och nöjt konstaterande. Vi går många och långa promenader med Celia och ibland får kameran följa med, speciellt nu när hösten exploderat utan för fönstren.
Katterna är inbodda och litar allt mer både på oss och på Celia. De får galna ryck framåt elva-tolvtiden varje natt och far som små jehun genom lägenheten när matte och husse ligger i sängen och bkundar med öronen. Några direkta incidenser är vi ännu förskonade från och den enda sönderslagna bordslampan står matte som ensam ansvarig för. De tycks ha lärt sej att köksbordet är off-limits för alla med fyra ben och prövar istället lyckan i bokhyllor och fönsterkarmar.
Själv har jag ägnat de senaste dagarna (eller nåja, nätterna för att vara petig) med att snickra ihop en mycket enkel variant av hemsida. I takt med att jag faktiskt börjat anlitas som föreläsare lite oftare än en gång om året känns det bättre att presentera sej där än i en blogg. I samma veva har bloggens mailadress ändrats och ligger nu under mitt eget domän, tankestormar.se Eftersom jag i högsta grad är vårdstudent och i princip så långt från datasnille man kan komma ser hemsidan ut därefter, men den får fungera tills jag hittar nån som kan snygga till den lite. Du hittar den på http://www.tankestormar.se/

Nu är det dags för roll-, kommunikations- och interaktionsterorier för min del. Som motvikt till mitt mycket negativa inlägg om mina erfarenheter av psykiatrin kan du titta på den poll jag la upp på Zebraforum som bekräftar det jag hoppats - de flesta är faktiskt nöjda med psykiatriska vård de fått. Det är MYCKET viktigt att komma ihåg!

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Lund, Vardag, Hund, Hundliv

Minnesanteckningar

Ibland undrar jag hur mycket otur jag haft i den vård jag fått, jag undrar om min vård verkligen kan sägas vara representativ för den psykiatriska vården i stort. Ibland undrar jag hur många politiker som egentligen vet hur det ser ut. Ibland undrar jag hur jag kom därifrån med förståndet i behåll.

Dubbla dörrar med turkosa stålramar, pansarglas med ståltrådsnät, slussutrymme och kodlås. Ändlös korridor med smutsbeiga linoliummattor fulla av ångest, smuts och tårar. Bruna dörrar och lysrörssken från taket, gröna väggar och senapsgula fåtöljer. Hasande steg släpar sej fram och åter i en ständig Golgatamarsch. I slutet av vandringen blinkar ljuset från andra sidan genom avdelningens två enda fönster. Hånfullt solljus kryper mot plattsättningen där skratten sen länge tystnat; till de tandlösa fönstren når ingen sol och de bruna korridorerna har aldrig känt något annat än lysrörsvärme. En hälsning från det glada sjuttiotalet signerad landstingets ekonomiavdelning.

Det tjuter i taket och väggarna och de illgröna närvarosiffrorna blinkar ilsket rött när överfallsalarmet löper genom märg och ben. Lång där borta, vid den turkosa stålramen, står damen som inte talar vårt språk och sparkar hysteriskt. Psykosen skriker i hennes kropp (alltid dessa psykoser, varför vårdades jag jämt med psykoser? Jag var ju aldrig psykotisk.) och styrkan i hennes ben vinner över vårdarnas. Hysteri och frenesi, vanmakt och panik - kan ingen få henne att sluta? Sirenerna tystnar, dörren till rumet-du-inte-vill-veta-av slår igen och bara hålet i det okrossbara glaset skvallrar om den värld som just slagits i spillror. Och snart kommer sprutan i skinkan och remmarna kring hennes lemmar att övermanna hennes panikslagna kropp.

Åter i korridoren kommer den nakna mannen ut från sitt rum. Kläderna har han lämnat på golvet, han ber om närhet. Bara den gula toppluvan var värdig hans kropp (visst liknar han Naken-Janne från Farmen?). Snabbt förs han in på sitt rum, blir bannad och påklädd och lagd i sin säng, trots att man vet att han bara minuterna senare åter ska vandra sin nakengång i korridorerna. Vi gömmer oss i rökrummet som han hatar - idag klädde han av sej på fyrtio sekunder.

Trots att vi är tretton patienter på en avdelning anpassad för nio, finns här bara en dusch och två toaletter. Fast det där sista var egentligen en lögn, den lilla är ständigt avstängd. Vi anmäler den och ringer efter landstingets snordyra hantverkare varje lördagkväll och vi vet att det kostar avdelningen pengar de inte har, men rören är gamla och ingen tycks bry sej om att laga dem. Så vi ber personalen om handsprit, torkar sitsen noga och blundar för de gula stänken på golvet, blöjan i hörnet och blodstänken i handfatet (kom ihåg att de är sjuka, på riktigt faktiskt).

Sommaren är lång, personalen vill ha semester men patienternas sjukdomar tycks inte resa bort. En enkelsal blir till dubbelrum och dubbelrummet en trebäddssal. Vikväggarna tar slut och ni-kan-väl-vända-ryggen-till blir vikariernas ursäktande mantra. Konferensrummet har inga sänglampor och kvinnan med förlossningspsykosen måste tända taklampan alla tjugo gånger hon går ur sängen på natten. (Och man får inte slåss, man får inte) Flyktingen sondar dem framför mina ögon och trots att hon kräker i papperskorgen när hennes ångest blir för svår hastar de ut och ber mej hålla koll. Sekretess är inte hållbart, det kostar för mycket pengar.

Sommarveckorna är många och snart har tre månader gått och jag får fortfarande bara gå ut på bakgården. De spränger två gånger om dagen för onkologen måste ha nya lokaler (men deras gamla är för dyra för oss, det är ju faktiskt psykiatri det handlar om) och vi lär oss snart att hålla i dricksglaset på lunchen. Vårt hus vibrerar och jag ber en stilla bön - låt det falla - men det faller inte. I dag heller. Jag träffar läkare efter läkare, varje vecka nya läkare. Ny medicin, annan medicin, varför inte den här medicinen, vi lägger till men drar aldrig ifrån. I september vinkas jag av. Platsbristen är akut och någon annan är tillfälligt sjukare än jag. Den tjugonde läkaren jag träffade den sommaren skakade på huvudet och suckade - "Men lilla barn, varför blir du aldrig frisk? Du får ju all hjälp vi har att ge... "

// Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Linköping, Sverige, Minnen

Att våga vara stolt

I hela Skandinavien tycks jantelagen genomsyra allt vi människor gör - tro inte att du är något! Egentligen är det en väldigt märklig inställning, för det är faktiskt helt okej att vara stolt över sej själv. Det är helt okej att tycka att man har goda egenskaper eller har särskilda talanger. De allra flesta av oss lever i en ständig jämförelse; om jag bara hade hennes hår, hans jobb eller deras hus, då vore jag nog lycklig. Redan under skolans första år lär vi oss att inte tycka om oss själva, sjuåringarna vet att vara avundsjuka på klasskamraternas kropp eller utseende istället för att vara stolta över sin egen. I stället för att ägna dagarna åt att beundra andra borde vi ibland våga slänga ett öga åt oss själva, ge oss själva lite credit och belöning - vi är faktiskt bra. Jag är faktiskt bra och stolt över att jag är den jag är. Ibland måste man helt enkelt lämna herr Jante på farstukvisten.

På forumet startas det lite då och då trådar som handlar om att vara stolt över sej själv, att hitta goda saker med sej själv och att våga presentera dem. Eftersom det har varit mycket känslor i omlopp de senaste dagarna och eftersom det alltid är lättare att känna misstro än tillit till sej själv tror jag det är dags att presentera mina stoltheter.

Jag är stolt över;
~ att jag till sist, efter många års slit, gick hela gymnasiet på engelska och tog min IB-examen...
~ ... och därmed har ett diplom som intygar att jag är tvåspråkig
~ att jag inte har skadat mej själv på flera år
~ att jag kunde lämna en sju år lång heltidssjukskrivning och numera studerar på heltid på universitetet
~ att jag är musikalisk, kan sjunga och spela flera instrument
~ att jag vågar pröva på nya saker, trots att jag är en vane- och trygghetsmänniska
~ att jag sällan lämnar saker eller projekt oavslutade utan tenderar att knyta ihop säcken efter mej
~ att jag accepterar och trivs med min kropp trots att den idag är mer än tjugo kilo tyngre än när jag var sjuk
~ att trots att min kärlek dog för två år sen och krossade mitt hjärta i miljarder av bitar vågar jag älska igen, om möjligt än djupare, än innerligare och än intensivare än då
~ att jag är just jag. Ingen annan kan vara det.

Vad är DU stolt över?

// Innie

Om konsten att skriva

Jag har en dragning till böcker, allra helst självbiografier, om starka människoöden. I min bokhylla har jag en egen avdelning för självupplevda berättelser där religiösa sekter och alkoholistbarn trängs med hustrumisshandel och sexuella övergrepp. Tydligast av alla teman är dock självskadebeteende eller ätstörningar, de böckerna står på rad i hyllan och fungerar också på något vis som minnespelare i min egen historia.

Under min sjukdomstid var jag som en dammsugare över böcker som på något sätt behandlade de tillstånden jag själv var drabbad av. Trots att jag i långa perioder knappt orkade koncentrera mej på texten på mjölkpaketen plöjde jag alla självbiografier så snart det kom ut i bokhandeln. Böckerna blev min bekräftelse på att jag inte var ensam i min galenskap, jag hittade själsfränder i människor jag aldrig träffat men ändå trodde mej veta allt om - jag hade ju läst deras böcker.

Tyvärr läste jag inte enbart för att finna jämlikar i mitt tänkande utan även för att hitta inspiration till mitt destruktiva liv. Vissa av böckerna var rena instruktionsmanualerna i självsvält med åtskilliga sidor av kaloriinehåll och förbränningstips. Andra flödade av inspiration till nya självskadehandlingar eller knep för att lura sjukvårdspersonal. Kort sagt var merparten av dessa böcker fullständigt katastrofala för mej att läsa där och då, men det enda jag såg var en möjlighet till att förkovra mej i det enda jag kunde (sjukdomen) och en chans att finna känslomässig förståelse.

Det intressanta i det hela är att jag är helt övertygad om att författarna haft goda intentioner med sina böcker. Jag är säker på att de skrivit böckerna för att andra drabbade ska känna igen sej och känna sej mindre ensamma och kanske för att öka förståelsen för sjukdomarna. Varför blev det då så fel? Vad är det som gör att inte ens de som själva varit drabbade kan skriva om problematiken på ett bra och konstruktivt sätt. Några har lyckats men de är få och unika. Vad är det som gör att man glömmer så fort, eller är det helt enkelt så att man inte anstränger sej?

Vi jobbar hårt på forumet för att hålla stämningen varm och tillåtande, samtidigt som vi redigerar bort detaljer om självskador och annat som kan trigga. Jag tvivlar på att jag, när jag själv var som sjukast, hade klarat av att hålla mej på den nivån som våra användare gör och jag blir varm i hjärtat när jag ser deras kamp. När man lever mitt i sjukdomen är detaljerade beskrivningar bara vardag och man inser inte alltid hur mycket man kan påverka andra. Men så här i efterhand, visst borde man förstå?

Jag vill skriva. Jag drömmer om att skriva. Jag skriver här i bloggen och jag skriver sånt som bara datorn får ta del av. Skrivandet är min reservandning men jag tvivlar redan på det jag skriver. Jag vill berätta och beskriva, förmedla känslor, kunskap och förståelse, men hur gör man det utan att samtidigt rasera? Vad vill man läsa när man fortfarande är sjuk, och vad bör man läsa för att inte hamna där? Vad ska man läsa för att förstå och hur ska man skriva för att nå dit? Det enda jag vill är att aldrig, aldrig hamna i hyllan tillsammans med manualen för anorexi och inspirationsboken i självskadehandlingar.

// Innie

Kattliv

Efter att har läst oräkneliga annonser och tittat på hundratals bilder på dundersöta små dunbollar hittade vi igår "Den" annonsen. Ett telefonsamtal senare satt vi i bilen och senare samma kväll hade familjen fått tillökning. Får jag presentera Tindra och Saga - de sötaste kattungarna någonsin! Och om någon någonsin tvivlat på mitt eller sambons djurintresse torde väl de tvivlen nu grusas; vi är helt sålda!

Saga jagar "mus"

Tindra spanar ut på balkongen

Köksgardinerna är en fantastisk lekplats tycker Saga och Tindra.
Matte och husse är inte lika övertygade.

Saga på spaning

// Innie

Dubbelliv

Skolan har smygstartat och på måndag sparkar det igång på riktigt. Då påbörjar jag en kurs tillsammans med termin fyra, och måndagen därpå börjar jag en kurs från termin ett. I dag har jag ägnat fem timmar åt artikelsökning inför metodkursen jag ska läsa i jul, men eftersom den kommer gå parallellt med praktiken måste jag börja redan nu för att ha en chans att få ihop det tidsmässigt. Efter några lugna höstveckor är det alltså dags att välkomna vardagen i full fart - nu väntar tio veckor med studier på 200%.

Som alltid när jag introduceras i nya sammanhang väcks min historia till liv och jag måste justera mitt förhållningssätt till det jag bär med mej. Jag har länge funderat på om jag ska söka extrajobb inom psykiatrin men har liksom inte orkat ta tag i det ännu. Jag inser själv att det kanske inte är aktuellt den här terminen (200% studier är alldeles tillräckligt även för mej!) men jag känner ändå en allt starkare dragning till det. Orsakerna är fler än vad spm går att räkna upp, men en del handlar om att få fördomar bekräftade eller avfärdade. Jag vill bilda mej en egen bild av hur det går till "bakom kulisserna", hur samtalen går på fikarasterna och hur synen på patienterna egentligen är - inte bara hur jag och mina medpatienten har uppfattat att den är. Jag vill få inblick i den organisation jag tror mej vilja arbeta inom i framtiden, måhända ur ett annat perspektiv, men fortfarande väldigt lärorikt. Jag har visserligen svårt att se mej själv som psykiatrisjuksköterska på en allmän avdelning för resten av mitt liv. Risken är överhängande att jag kommer klättra på väggarna av frustration och tristess, men precis som med det mesta här i livet måste man börja någonstans och då känns ett extrajobb som skötare på en psykiatrisk avdelning som ett nog så gott alternativ.

Vänta, stopp! Förlåt, jag glömde! Jag har ju själv varit patient...

Jag vet inte om det är mina egna fördomar men jag har en obehaglig känsla av att mina erfarenheter, mitt bidrag med patientperspektivet, inte direkt kommer ses som meriterande vid en eventuell anställningsintervju. Knappast kommer jag träffa min potentiella chef i kortärmad tröja och jag kommer slita mej grå för att dölja mina sju försvunna år i mitt CV. Det absolut sista som får hända är att de avslöjar min bakgrund! Men varför är det så? När jag sliter för att dölja ger jag segerbucklan åt dem som förespråkar "En gång anorektiker, alltid anorektiker" och "Man kan inte bli frisk från sånt..." trots att det är det sista jag vill. Men vad har jag att sätta emot?

För att leka med fantasin läser jag med jämna mellanrum platsannonserna på arbetsförmedlingen och härom veckan hittade jag den här annonsen i Hörby. Det är en behandlingsenhet som söker en alokohol- och drogrådgivare med god erfarenhet som ska jobba med 12-stegsbehandling och terapi. Jag citerar;
"Egen erfarenhet av missbruk och behandling är önskvärt."

Samma sak gäller rökavvänjning. En släkting till mej jobbar som sjuksköterska och rådgivare på en av landets sluta-röka-linjer, ett jobb hon aldrig fått om hon inte själv varit storrökare under största delen av sitt liv. För att ens bemöda sej med att skicka in en ansökan till deras lediga jobb krävs det att du själv rökt under en ansenlig tid; annars förmodas du inte kunna ge de rådsökande tillräckligt med stöd och sanningsenlig empati.

Jag frågar mej stilla - när har jag någonsin sett något liknande i en annons efter DBT-terapeuter eller behandlingsassistenter? "Egen erfarenhet av bulimi eller självskadebeteende är meriterande?" Jag har svårt att tro att det någonsin kommer inträffa, men vad skiljer ett missbruk från psykisk sjukdom? Varför är det mer okej att lämna ett heroinmissbruk än ett rakbladsberoende? Varför kan man sträcka på sej och använda sin alkoholism som merit på jobbintervjun när den tidigare självskadaren drar ner tröjärmarna och är beredd att offra liv och lem för att stryka ett streck över det som hänt? Varför anses en icke-rökare otillräcklig i förståselse för rökares bekymmer, när en behandlinsterapeut anses olämplig om hon själv har en sjukdomshistoria? Sofia har fått sin beskärda del av fördomsskopan när utbildningen hissar röd flagg för psykiatriforskare med patienterfarenhet. Vad är det som skrämmer så?

Jag försöker att inte bry mej, samtidigt som jag försöker att förstå. Uppsatskompisen har bistått med kontaktuppgifter till psykiatrin och när modet har vuxit kommer jag höra av mej till dem. Jag är kapabel och kompetent och tänker aldrig mer låta dem göra mej till något annat.

// Innie