Att möta problem

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag väljer att utbilda mej till sjuksköterska, många undrar om jag inte fått nog av sjukvården vid det här laget. Det finns även de som är lite skeptiska till mitt bloggande - det jag skriver kan verka självutlämnande och vissa tycker jag ska släppa taget och sluta älta det som varit. Jag har många svar på frågor som de här, men den här bloggen ska förhoppningsvis spegla min grundinställning och kanske ge svar även på de frågor som ännu inte är ställda.

Som jag ser det finns det två stora och relativt enkla och smidiga sätt att bemöta problem på. Ser man sej runt i samhället är det ganska lätt att se spår av de här problemlösningsmodellerna, de går igenom alla skikt, från beslutsfattande toppolitiker till långtidssjukskrivna och golvarbetare. Det här är modeller som, i olika utsträckning, kan applicieras på allt från små, personliga problem, till stora, nationella och globala problem.

Det första sättet är att förneka att problemet ens existerar. Du stoppar huvudet i sandet, pratar inte självmant om det, och vid direkta frågor berör du aldrig problemets kärna, du förminskar betydelsen av det eller vägrar att ens diskutera saken. Vissa psykologer skulle kanske kalla det försvarsmekanismer, andra nöjer sej med att bara kalla det förnekelse. Oavsett vilket så blir resultatet att du slipper ta tag i problemen (de finns ju inte) och kan gå vidare i ditt liv eller i din yrkesroll med färre bördor på dina axlar. Men förr eller senare kommer verkligheten ikapp dej och ger dej en ordentlig örfil med sanningsserum.

Den andra vägen är att helt enkelt att låta problemen uppsluka dej. Du slutar kämpa emot, du ser alla problem, beklagar dej över motgångar, men du kämpar inte emot. Så länge problemen har överhanden och beslutsrätten vet du vilka spelregler som gäller och du kan rätta ditt liv efter problemen. Det finns nog dem som kan drifta sej att kalla det här fegt eller menlöst, men jag tror snarare det ofta handlar om lågt självförtroende och allt för stor inflytande av Jantelagen.

Ser man sej runt i media och samhället går det ganska lätt att indentifiera de här grupperna. Hur många politiker har vi inte hört svara på frågor genom att dementera all kritik. Problemen finns inte, upplevs inte alls så som de presenteras i media och därmed behöver heller ingen förändring ske. Och hur många är inte de män och kvinnor som jobbat på samma arbetsplats i tjugofem år där chefen aldrig varit riktigt bra, lönerna är dåliga och arbetstiderna usla, men som ändå inte byter jobb? De går till jobbet, klarar av sin dag och väl hemma igen sjunger de sina klagosånger till familjen och vännerna men yppar aldrig ett ord till sin arbetsgivare. För inte ska väl jag ställa till problem..

Självklart är jag medveten om att det här är grova generaliseringar och att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så här. I vissa fall är förnekelse nödvändigt och andra gånger måste man faktiskt rätta sej efter problemen. När jag tänker på alla de medpatienter jag träffat under åren så kan jag se båda dessa huvudlinjer representerade. Det finns de som förnekar sin sjukdom, som inte vill erkänna att anorexin är farlig, eller att arbetstempot är för högt trots att de vårdas inom slutenvården för utmattningsdepression. Och bland de som väl lämnat sjukdomen finns också denna mentalitet kvar; det sjuka har aldrig inträffat, de stryker ett streck över flera år av sitt liv och vill aldrig någonsin tala om det igen. Det har helt enkelt aldrig hänt. Sen finns det dem som aldrig når förändring. De går i samma korridorer upp och ner, fram och tillbaka, eftersom inget hopp om tillfrisknande finns. Sjukdomen är styrande, och så länge de underkastar sej det sjuka kan de i olika grad klara av sin vardag. Bara de tränar tre timmar om dagen, kräker i smyg, röker gräs på helgen eller får supa på kvällarna så kan de hantera sina problem och fortsätta fungera.

Jag har både förnekat mina problem, och klamrat mej fast vid dem under olika skeden av livet. Först förnekade jag allt sjukt, jag hade inga problem och behövde därmed ingen behandling. Sakta gled jag så över till den andra kanten, och till slut var det problemen som styrde min vardag. Så länge jag inte åt mer än kanske en fjärdedel av vad min kropp egentligen behövde så kunde jag fungera. Bara jag hade ett rakblad för nödsituationer, så orkade jag med att fortsätta leva. Jag hatade min sjukdom högt och intensivt, jag skrek ut min avsky och beklagade mej för alla som råkade höra på, men jag kunde inte slå mej fri. Jag var ju dömd till det sjuka, vården hade hopplöshetsstämplat mej, och hur skulle jag, den ständigt ångestladdade Innie, någonsin kunna klara av ett friskt liv? Det var meningslöst att kämpa för att bli bättre så istället försökte jag hitta en balans där självskadorna inte dödade mej utan höll mej vid liv.

Jag menar att vi är summarn av våra erfarenheter, bra som dåliga så måste vi förhålla oss till vår historia, till det vi vet och det vi känner, det är den enda vägen som bär framåt, mot utveckling. För självklart är de här vägarna inte hållbara i längden. De kan till en början tyckas enkla och bekväma, men leder egentligen bara till större och svårare problem. Ett praktexempel kan väl vara den globala uppvärmingen. Forskare har i många, många år varnat för hur vår nya levnadsstandard kommer utarma jorden men beslutsfattarna har slagit dövörat till. Skräcken inför att möta så enorma problem var för stor och förnekelse blev den enklaste lösningen. Men plötsligt står vi där idag, och jordens bäst före datum kan löpa ut inom femtio år. Politiker sliter, samhället står i chock och privatpersoner vet inte riktigt på vilket ben man ska lägga tyngden. På arbetsplatser går folk och lider precis som de gjort de senaste trettio åren, men att gå upp till chefen och föra fram sina klagomål tycks omöjligt. Jantelagen är allt för stark och lönen får väl duga ytterligare några år - snart hägrar pensionen.

Det här är anledningen till att jag bloggar. Det här är anledningen till att jag utbildar mej till sjuksköterska. Det här är anledningen till att jag engagerar mej i Zebraforum. Jag kan inte förneka att problemen finns, men jag vägrar att låta dem ha makten längre. Ska man uppnå förändring som är hållbar måste man slita bort skyddlapparna och våga resa sej upp, oavsett hur ostadiga benen än må kännas. Jag har ingen rätt att klaga om jag inte försöker förändra det jag kan förändra. Ingen kräver under och mirakel av en enskild individ, vi är bara människor och så oerhört begränsade, men som grupp kan vi vara starka. Jag har valt att berätta om sjukdomen, men framför allt om vägskäl och återfärd. Om jag kan ge en enda person lite mod eller styrka genom mina ord, så har jag valt rätt väg. Om jag kan få en enda individ att öppna upp ögonen, så är jag på rätt stig. Ingen kan göra allt, men alla kan banne mej göra något! Jag är inte perfekt, långt ifrån, jag både förnekar och gräver ner mej, men jag försöker så gott jag kan att ta mej framåt. Mot förändring.

//Innie