Julaftonskväll längs minnenas stig

Julaftonskväll. En kopp te och en saffransmuffin. Celia ligger på sängen bakom mej. Mamma och syster sitter på övervåningen och tittar på Sagan om ringen. Jo, det är helt okej. Långt bättre än jag vågat hoppats faktiskt. Typiskt bra.

Julklapparna hopade sej runt mej, och jag kände av det dåliga samvetet när paketen till mej inte tycktes vela ta slut. Bara bra saker, fina saker och saker jag verkligen ville ha fanns bakom lager av papper och snören. Talböcker, vackra halsband, handdukar och en hårfön. Mmm...
Efter alla paket och risgrynsgröten gick jag ner till rummet som är mitt när jag är här på besök. På en hylla över sängen stod en platspåse lite slarvigt som jag nyfiket öppnade.
CK one - deoderant
Den köpte jag till Calle på vägen hem ifrån Taizé i våras, men han hann aldrig få den. Tumören tog ut sin rätt, och Calle lämnade oss. Det är med ett stygn av sorg i mitt hjärta som jag firar denna första jul utan honom. Inga söta jul SMS, ingen att ringa och pussa i telefonen på, och inga kluriga Calle-rim att lösa. Ingenting. Bara ett tomrum. Eller nej, tvärtom - ett sprängfullt rum. Fyllt av den renaste, ädlaste kärleken, med glöden som aldrig falnar och syret som ständigt ger liv. Det rummet är fyllt av min eviga gränslösa kärlek till Calle, och den kan ingen ta ifrån mej, den kan inga maror i världen skrämma bort. Den kärleken är bara din Calle.

Jag skulle egentligen vilja dela med mej av någon bild av hur fint jag har det nu, men eftersom jag inte sitter vid min egen dator, och inte har möjlighet att ladda över några bilder från min kamera och hit, får ni helt enkelt ge er till tåls tills jag är hemma med full utrustning igen. Så myket kan jag ändå säga att med en älskad mamma och syster, två knassöta hundar med röda rosetter och en ny öppen spis kunde saker och ting varit värre. Mycket värre ;-)
Trots allt ska det bli skönt att åka tillbaka igen imorgon. Min ork börjar tryta, och jag vill inte på något vis riskera någonting här, någonstans måste även jag få ha en fristad. Jag kan inte ge några löften om när nästa blogg kommer upp, möjligen imorgon mellan födelsedagsfirande och avresa, men det är ytterst tveksamt. Lyckades få mamma att avstå från att baka tårta, jag övertygade henne om att jag klarar mej mycket fint med en lussekatt med ett ljus i! Så nu är bara frågan vem som vinner imorgon - orkar jag vänta ut ett eventuellt firande i sängen, eller blir det till att göra ett omvänt firande och själv bjuda på frukost? Hmm, tål att funderas på.

Tills vi möts igen -
Herrens rikaste frid
// Innie

"Och för dem som inte finns hos oss

tänder vi nu ett bloss..."

Jul, jul, strålande jul...

Så är jag då hemma hos mamma i Jönköping. Adventljusstakarna tindrar i fönstren, granen klädde mamma och syster för ett par timmar sen, jag gjorde eget chai-te till oss till eftermiddagsfikat, och nu sitter jag i vårt lilla gästrum och skriver. Ur datorns högtalare pumpar Nâdiya, en fransyska som gör musik i R'nB stuket. Syrran köpte en skiva av henne på sin senaste resa till Paris, och har nu lyckats mygla in mej till att lyssna på denna aningen suggestiva form av den annars så kommersiella musikformen.

Jag kan väl inte säga att min julkänsla är på topp, men efter att ha lyssnat lite på P3 så har jag förstått att jag knappast är ensam om det. Jag försöker att vila i att bara vara hemma och vara med min familj och mina bushundar, men det är ganska svårt. Det gnager lite i magen, oron huserar runt, men jag tror ändå att det kommer gå bra.
Allting bygger egentligen på förväntningar, både de vi har själva, de andra har och kanske de värsta; de vi tror att andra har. Många får en klump i magen när de tänker på julen, det ska vara klappar för tusenlappar som inte finns, mat som inte hinns med att handlas och än mindre tillagas, man ska träffa hela släkten och alla sina vänner och gärna sin sura svärmor också, snön ska ligga vit och barnen ska vara glada och leka idylliskt framför brasan och föräldrarna ska bara vara lyckliga. Men för hur många ser det egentligen ut så? Det är nog väldigt ovanligt att julen bara flyter förbi utan något trassel alls. Det enda knepet jag har att ta till är att ta reda på vad de jag ska fira jul med vill ha ut av helgen. Det är bästa sättet att kunna pussla ihop timmarna, plånböckerna, orken och kärleken.

I år firar jag alltså med min mamma och min älskade lillasyster. Eftersom jag är inlagd har klapparna blivit inhadlade lite sporadiskt, men jag har ändå fått till det ungefär som jag velat. Mamma och jag, och syster och jag pratade i förväg om julen, och vi var alla tre överens om vad vi ville - att jag skulle komma hem och fira jul. Inga högre krav än så. Bara vi tre, våra två hundar och sen får resten vara. Det är städat, vi har en gran och egentligen precis allting som ett julfirande kan kräva, men stämningen är annorlunda mot hur den brukar vara. I huset råder ett lugn som sällan står att finna den 23e december. Min enda slutsats till hur det kan vara så lugnt, men ändå så fullkomligt, är att vi vet vad vi vill ha. Vårt enda hopp var att få träffas alla tre hemma hos mamma, och när vi uppnått det målet är julen fullbordad. Själva julafton kommer bara bli en bonus. Ja, det känns riktigt skönt.

Jag sätter mej på tåget tillbaka till verkligheten i Linköping på måndag efter tre nätter här i min fristad, när vi haft lite födelsedagsfirande för mej. Är åter på avdelningen lagom till middagen, vilken tajming! (nåväl...) Just nu ligger väl alla framtidsdiskussioner ganska lågt, men jag vet så pass mycket att min remiss till ätstörningsenheten inte har gått fram, så nu måste det skrivas en ny och jag har på det här viset förlorat minst fyra veckor i kötid. Chaisse! Däremot börjar personalen på avdelningen inse att det inte går att ha mej kvar där i all oändlighet, mitt LPT löper till den 5 april, men jag mår ju knappast bättre av att gå där tills dess, problemet är bara att jag inte kan vara hemma. Det är alla (utom möjligen våra stafettläkare) totalt införstådda med, så projekt nummer ett är att försöka lösa den biten. Det har pratats om rättspsyk i Växjö alternativt Sundsvall eftersom de jobbar både med ätstörningar och sjävskador, och nu ligger det på verksamhetschefens lott att ta upp ärendet med chefsöverläkaren. Kanske blir det även läge att ta upp Finjagården igen, det skulle ju onekligen kännas bättre att vara på ett behandlingshem än på rättspsyk... men i ärlighetens namn är jag beredd att söka det mesta, så länge jag tror på det och chansen finns att jag blir bättre.

Nu har mörkret sedan länge fallit utanför mitt fönster, men hav hopp mina vänner! Ljuset har återvänt, nu blir dagarna bara längre igen! Sakta ska vi kravla oss upp ur avgrundshålet, försiktigt ska vi klättra mot ljuset, sträcka oss mot stjärnorna. Under vår långa resa får vi ta små pauser, vila oss i julens glädjebudskap, i adventsljusens sken, och i kärleken till varandra - den kommer bära oss långt!

Tills vi hörs igen,
all Julefrid vill jag önska Er alla
Kärlek och Ljus
// Innie

Kampen den går vidare!

Hej mina kära bloggläsare!
Nu är jag här en kort stund för att ge er några ord om mitt liv. Som ni kanske har förstått så blev jag inlagd, det var för ungefär tre veckor sedan, och är fortfarande kvar på avdelningen. Det är väldigt kämpigt och jag ligger och balanserar på kanten till att ge upp och inte orka mer, men än så länge har jag lite glöd kvar, långt inom mej som jag lever på nu. Jag får för första gången i mitt liv ordentlig hjälp med min anorexi, självfallet inte terapeutisk eller långsiktig sådan eftersom det är en akutavdelning, men jag får stöd och hjälp här och nu och det är gott nog. Sakta har jag segat mej upp till halva portioner och jag sörolar näringsdrycker lite nu och då. Min framtid vet jag inte mycket om, det ska bli vårdplanering på måndag med kommunen, vi ska höra om de kan hjälpa mej i min hemsituation med extra stöd. Annars är det lite löst prat om behandlingshem igen, och själv orkar jag inte riktigt tänka på vad jag vill. Jag vet bara att jag behöver mycket hjälp för att ha någon som helst chans att klara mej. Jag är kort sagt trött på att under fem års tid åkt ut och in från psykiatriska kliniker. Jag behöver en långsiktig och gärna vattenfast planering med garantibevis, tack! Nåväl, lite vettig planering om inte annat.

Nu måste jag tyvärr bege mej upp till sjukhuset igen, jag fick dispens för att få träffa Calles föräldrar, men nu är det dags att åka tillbaka. Jag har det tufft, men än så länge så står jag ut. Frid åt er alla!

// Innie